Svenska läsare introducerades till Véronique Tadjos författarskap med den av Tadjo rikt illustrerade Mamy Wata och monstret. Utgångspunkten är en västafrikansk sjöjungfru/vattengudinna. Just användandet av myter och muntligt berättande löper som en röd tråd genom Véronique Tadjos barnlitteratur.

– Jag är född i Paris men växte upp i Elfenbenskusten där min tillvaro genomsyrades av den ivorianska och afrikanska kulturen av muntligt berättande. Myterna fascinerar mig eftersom de ofta rör universella frågor om livet och människan.

Berättelser rör sig ofta över gränser och återuppstår i liknande former på olika platser, menar Véronique Tadjo. Ändå tänker vi ofta på myter som väldigt kulturspecifika och ser kanske därför inte deras likheter.

– Sjöjungfrun – som Mamy Wata – är till exempel en figur som existerar överallt men som i den afrikanska kontexten har fått vissa särskilda egenskaper.

I Västafrika har historiska händelser och de myter som uppstått kring dem förts vidare av grioter, ett slags skrå av muntliga berättare. För varje gång en historia om berättats vidare av en griot förändras den något, ofta för att ge ytterligare detaljer eller förhärliga.

En viktig hjältinna i Elfenbenskusten var Drottning Pokou som levde på 1700-talet. Enligt legenden kastade drottning Pokou sin ende son i floden för att befria sitt folk. I en kort men kärnfull och tänkvärd bok omtolkar Véronique Tadjo denna för Elfenbenskusten centrala myt på fem olika sätt för att därigenom ställa frågor om kvinnors relation till makt och våld. Parallellerna till den dåvarande politiska krisens i Elfenbenskusten och dess etniska konflikter är påtagliga.

– Själva drivkraften med boken var att bemöta den oroande trenden att myter manipulerades för politiska syften och användes för att hävda makt, förklarar Tadjo.

Att drottning Pokou – liksom många andra huvudpersoner i Tadjos böcker – är hjältinnor är ingen slump.

– Det är en balans jag vill bidra till att återupprätta. I Europa betraktas den afrikanska kvinnan ofta som ett evigt offer. Min erfarenhet är att hon är raka motsatsen till det.

I den andra av Tadjos vuxenromaner som givits ut i Sverige, Långt från min far, återvänder den franskivorianska huvudpersonen Nina till inbördeskrigets Elfenbenskusten i samband med att pappan dör. Det innebär att hon upptäcker dittills okända sidor av fadern men också ett land hon länge levt avskild från. Boken lyfter fram frågor om förlust och identitet genom erfarenheten av att vara av blandad härkomst.

– Ofta utgörs relationen till hemlandet genom ens föräldrar. Men vad händer när de inte längre finns? Då krävs en omdefiniering, säger Véronique Tadjo.

Erfarenheten av att bo längre perioder i en rad olika länder har fått henne att reflektera kring hur livsmiljön påverkar människors förhållningssätt till de universella frågorna.

– Min utgångspunkt är att vi människor i grunden är lika men att vi reagerar olika beroende på sammanhang. En begravning i Akanregionen – som i Långt ifrån min far – har få likheter med hur det går till i Sverige. Men bokens övergripande tema kretsar kring döden och relationen mellan en dotter och en far.

En viktig drivkraft i Tadjos skrivande är de kulturella mötena och blandningen av människor; något hon främst ser som berikande. Men ibland kan det också skapa konflikter och situationer av förhandling – inombords och med andra.

– Vi är alla kulturellt blandade eftersom vi bär influenser från olika platser. Frågan är hur vi hanterar det? För regimer och tankesätt grundade i att människor placeras i särskilda kategorier är det störande.

Med tanke på Véronique Tadjos intresse för kulturmöten är det förstås passande att Mamy Wata och monstret i dagarna kommer ut i en rad tvåspråkiga versioner genom Ndio Kultur och Kommunikation. Dessutom utökades den svenska samlingen av hennes böcker nyligen med Den vackra fågeln och regnet, en fin liten berättelse där vattnet som tema återkommer men den gång i form av det värdefulla regnet. En stor behållning är återigen Tadjos fantasifyllda och färgrika illustrationer.

– Jag har ingen konstnärlig utbildning men mamma som var konstnär och skulptör lärde mig att lita på mig själv och teckna som jag kände det. Det har gjort att jag aldrig kände mig rädd för att kasta mig in i illustrerandet utan alltid känt mig fri, säger Véronique Tadjo.