Johanne Lykke Holm har tidigare översatt bland andra de omtalade danska författarna Josefine Klougart och Yahya Hassan. När hon nu själv debuterar är det med en koncentrerad, prosalyrisk roman som snarare än att skildra linjära händelseförlopp mejslar fram olika tillstånd och förhållningssätt, uttryckt genom det minimalistiska persongalleriet bestående av jaget, systern Cosima, mamman och en häst vid namn Elektra.

Det tillstånd som Holm frammanar är ett obehag, ett främlingskap inför den egna kroppen och den egna tillvaron på gränsen mellan barn och tonårsflicka. Jaget som talar gör det på en plats som också är belägen mellan dröm och verklighet. Hon talar om fasa och fascination inför den egna kroppen, om vrede mot mamma och syster, om kärleken till hästen.

Unga flickor med jag som skaver mot de alltför snäva ramarna för hur en flicka ska vara dyker upp i litteraturen med jämna mellanrum, senast i Linda Boström Knausgårds Välkommen till Amerika, men är fortfarande bara en droppe i ett hav av skildringar av manliga erfarenheter av existentiell ångest och alienation i tillvaron. I Natten som föregick denna dag står som sagt det kroppsliga obehaget i centrum. Huvudpersonen nästan frossar i beskrivningar av den egna kroppen som tjock, äcklig och grotesk. ”Jag är en tjock docka som man inte älskar” står det på ett ställe. ”Min kropp är ingenting annat än en behållare för äckliga saker” på ett annat.

Det är en sorglig illustration av hur flickor lär sig att vända äckel för tillvaron in mot sig själva, att känna äckel inför sig själva. Men det är samtidigt en uppkäftig språklig lek med attribut som det för en flicka är stigmatiserande att ha, än mer bejaka.

I både Välkommen till Amerika och Natten som föregick denna dag spökar en mamma i periferin. Modern hos Holm är dock ingen ljusgestalt som hos Boström Knausgård, utan tycks snarare depressiv och undflyende. Den som står för det ljusa och lyckade är istället systern Cosima. I huvudpersonens ögon blir hon därför en avskyvärd figur, en nemesis och en motpol.

Detta grovhuggna porträtt skulle kunna vara besvärande om det inte var så tydligt att det Holm eftersträvar i första hand inte är dynamiska karaktärsskildringar utan snarare att skissa skugglika gestalter som liksom allt annat romanen förmedlas via huvudpersonens linser, där allt (även hon själv) är förstorat och groteskt. Talande nog är det mest nyanserade och finstämda porträttet det av hästen Elektra. Hon är den enda varelse huvudpersonen tycks känns stark kärlek till, även om denna kärlek också har en mörk underström av destruktivitet.

Trots att bokens sidor ibland är till hälften tomma är berättelsen kompakt och språket tungt, fyllt av det äckel och den kroppsliga köttighet som präglar huvudpersonens tankar. Här finns ingen nåd och inga pauser. Johanne Lykke Holm har skrivit en tät, klaustrofobisk och stundtals mycket vacker debut.