Det här är inte någon karaktärsdriven historia med djupgående personporträtt. I stället lever filmen i stor utsträckning via sin form, med mycket varierat resultat. Bitvis samverkar den skissade karaktärsutformningen och bildspråket väl för att låta det som ligger under ytan lysa igenom. Fotografen Christopher Doyle stod också bakom fotot i Wong Kar-wais stillsamt vackra In the mood for love och i några av de bäst komponerade scenerna - där allt in i minsta scenografiska detalj samverkar till att skapa en helhet - blir likheterna slående.

Tyvärr kommer formen att spreta åt lite väl många olika håll. Från inledningens eleganta våldsscener, via bildmässiga konstpauser och övertydliga upprepningar, till surrealistiska sekvenser där gränsen mellan det upplevda och det verkliga suddas ut på ett intressant men lite outvecklat sätt.

Stilväxlingarna är många och tempot blir därav ojämnt. Att alltsammans dessutom ackompanjeras av en smått pretentiös ljudfond bestående av vågskvalp, monotona musikslingor och ansträngd tystnad minskar inte intrycket av en ibland rätt substanslös ytlighet.

Regissörens bakgrund som reklamfilmare kan kanske förklara hans formmässiga handlag - reklamens bildspråk är ofta effektivt när det gäller att ta fasta på och förstärka det känsloladdade i situationer och miljöer. Jag tycker dock inte att det räcker tillräckligt långt för att ge den här historien den fördjupning som hade behövts. Karaktärerna förblir överdrivet platta och deras problem reduceras ofta till kitschiga egenheter utan annat än kosmetiskt värde. Det blir ett vackert lidande, en lite kokett elegans sådär för sakens skull. Men som sådan riktigt snygg.

Regi: Pen-ek Ratanaruang

Medverkande: Asano Tadanobu, Sinitta Boonyasak, m.fl.

Distribution: Triangelfilm/Kedjan