• När debatt ersätter journalistik påverkar debattörernas egna agendor samtalet, som i fallet med läkaren Kenneth Zucker som sade sig “bota” barn från att vara trans.
Fria Tidningen

Krönika: Debatt på bekostnad av nyhetsrapportering

Vi lever i ett debattsamhället, där traditionell nyhetsjournalistik har fått ge plats åt så kallade debattnyheter som riskerar att devalvera mediernas främsta uppgift: att rapportera om sanningen, skriver Maria Ramnehill.

I början av året sände brittiska BBC ett program om unga transpersoner. Man frågade sig om man gör barnen en otjänst genom att bejaka deras identitet. När det gäller barn handlar det aldrig om medicinska ingrepp, utan bara att låta barnet ha de kläder, de leksaker, de vänner och det namn de vill.

Det framställdes som en jämlik debatt mellan två olika sidor. På ena sidan: transpersoner, hbtq-organisationer och WPATH (en internationell yrkesorganisationen för transvården). På den andra: Kenneth Zucker, den kanadensiska läkaren som i decennier tvingade barn att sluta leka med de leksaker de tycker om, sluta ha de kläder de tycker om och sluta ha de vänner de tycker om. Han hävdar att han därmed ”botat” dem från att vara trans.

Första dagen på journalistprogrammet fick jag lära mig att en nyhet är något som är sant och relevant. Vad som är sant eller ej är såklart inte alltid så lätt att veta, och alla är inte alltid överens om ens de mest basala fakta. Det senaste decenniet har journalister fått vänja sig vid Twitter-stormar från både presidenter, Sverigedemokrater och andra nätarméer som ifrågasätter journalistiken.

Så fort en redaktion faktiskt vågar säga om något att ”det här är sant”, kommer klagomålen om partiskhet och politiskt styrning som en tidning på posten. Välorganiserade trollfabriker bidrar med att sprida falskheter och ifrågasätta sanningar.

Journalistikens svar har olyckligt nog blivit att retirera från uppdraget att berätta om sanningen. För att undkomma anklagelser om partiskhet har vi istället fått debattnyheter. Allt kan vara föremål för debatt! Där politiska debatter förr kunde handla om prioriteringar och värderingar, handlar de nu om olika faktapåståenden som ställs mot varandra.

I opartiskhetens namn vill man ha balans i alla frågor. Det är i normala fall en rimlig taktik. Men när de enda som vill försvara ena sidan i en debatt är troll ställs problemet på sin spets. Att ge ett troll samma utrymme som en seriös debattör skapar en falsk balans – det är motsatsen till opartiskhet.

Debatt är en genre som kräver två jämbördiga sidor. Om du ställer en klimatforskare på ena sidan och klimatförändringsskeptiker på den andra, så kommer det se ut som om sidorna är jämbördiga, som om vi faktiskt inte vet om det är alternativ A eller alternativ B som är sant.

”Det handlar om yttrandefriheten!” säger kanske någon. Det handlar om att ta mediernas främsta uppgift på allvar: att förmedla saker som är sanna och relevanta. Och i debattsamhället har medierna förlorat den förmågan.

Efter valet i USA, och särskilt efter att Trump svurits in som så kallad president, verkar amerikanska medier ha fått sig en tankeställare. Risken är att det är för sent. Om allting ständigt är föremål för debatt, kommer det leda till att ingen tror på någonting längre.

Eller ännu värre, det har redan gjort det. Nu är frågan hur vi återställer journalistikens självförtroende och medborgarnas förtroende för medierna, för faktan, för sanningen? Svaret är i alla fall inte fler debatter.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Tänk mer på apokalypsen

Så länge kulturen behandlar apokalypsen lever hoppet om att slippa uppleva den, skriver Maria Ramnehill.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu