Utan respekt för kunskap
Kunskap om marginaliserade grupper kan vara svår att skilja från fördomar för den som inte vet bättre, skriver Maria Ramnehill om den senaste tidens kritik av normkritik.
Plötsligt är kritiken av normkritiken överallt. Berättelsen lyder att normkritiken är intolerant mot avvikande åsikter.
Normkritikkritikern gör sig ofta dum och undrar ”ska alla normer ifrågasättas, till exempel att man ska respektera varandra?”. Man säger det aldrig rakt ut, men känslan är ändå att det är något mer som skaver. Ska verkligen vem som helst få ta plats på samma villkor som vi vanliga normsvenskar?
Utbildningsradions normkritiska arbete uppmärksammades nyligen när journalisten Per-Axel Janzon tvingades sluta sin anställning. Hans uppgifter om att man har man kartlagt medarbetarnas sexualitet och religion har blivit en etablerad sanning i debatten. Ingen verkar notera att det enligt UR handlade om ett utvecklingsprojekt där man i frivilliga samtal diskuterat vilka normer som kan påverka utbudet.
I Svenska Dagbladet skrev Ola Wong (28 sept) att museernas uppdrag är att skapa kunskap och skildra historien och beklagar att man har generalister som till exempel en genusintendent.
Men om man vill skildra livet för kvinnor i romarriket kanske en genusintendent är precis vad man behöver. Vill man skildra hbtq-personers liv i, säg Han-dynastins Kina, behöver man någon med kunskap om just hbtq-personers liv.
Utställningen Playground som producerades på Världskulturmuseet i Göteborg är ett talande exempel. Wong skriver: ”Den ställer ut berättelser insamlade på Pride i Göteborg och bland hbtq-flyktingar. Där finns en avdelning för ”lek” med normer och en ”normhjälte” porträtteras på en vägg. På väggarna står mästrande citat: Heterosexualitet är inte normalt, bara vanligt.” Exakt vad problemet är med att porträttera en ”normhjälte” framgår inte, men att det är fel att lyfta fram till exempel Caitlyn Jenner för att hon vågade komma ut är tydligt.
”Att försöka göra gott utan respekt för kunskap leder ofta till motsatsen” skriver Wong och det är problemet. För det Playground saknar är just respekt för kunskap. Istället blev utställningen en lekfull trivialisering av hbtq-personers livsvillkor.
Visst finns så kallade identitetspolitik som kastar ut barnet med badvattnet och hävdar att objektiv kunskap inte finns, eller att bara transkvinnor kan skildra transkvinnor.
Problemet är att kunskap om människors liv är olika lättillgänglig. Kunskap om marginaliserade grupper kan vara svår att skilja från fördomar för den som inte vet bättre. Normkritiken kan vara ett redskap för att skilja dem åt.
DN:s Johan Hilton skrev häromdagen på twitter att ”Normkritiken har historiskt gjort det möjligt för individer att leva fullvärdiga liv. Somliga ”liberalers” skräck för den börjar bli komisk.”
Journalistik och historieskrivning är alltid politisk. Vilka historier man väljer att berätta och hur man gör det påverkas av strukturer. Att marginaliserade gruppers liv är underbeforskade är ett resultat av bristen på normkritik. Och det bör vara svårt för ens den allra mest ståndaktiga motståndare till normkritik att protestera mot ökad kunskap.