Internationalismens återkomst
Den så kallade ”alt-högern” visade i helgen att den idag är den största katalysatorn för en samlad internationell solidaritetsrörelse. I och med Donald Trumps invigning som president väcktes internationalismen på allvar, skriver Nathan Hamelberg.
Installationen av Donald Trump som president följdes av Women’s Marchs massmöten inte bara i Washington, utan USA och världen runt. Det är som om Trumps ankomst har förmått det ingen annan kraft gjort sedan de globala protesterna mot invasionen av Irak 2003 – förenat internationalister. De senaste tjugo åren har annars den radikala nationalistiska högern, i dag av sig själv och belackare kallad ”alt-right”, paradoxalt nog varit mer internationalistisk i sin organisering än dess motstånd.
Det här kommer ha konsekvenser långt bortom USA. Samma vecka som Trumps installation ägde rum gick moderaterna ensidigt ut och körde över övriga Alliansvänner och signalerade en villighet att förhandla med Sverigedemokraterna. Det är så klart en testballong, där det mumlas verkliga politiska avsikter och maktstrategiska ambitioner, men i praktiken får man säga att det är döden för Alliansen. Moderaterna öppnar i praktiken dörren för Trumpismens parti i Sverige, samtidigt som Trump från dag ett möter massivt motstånd och, kanske lika avgörande, visar sig ha svårt att växla från underdog- och antietablissemangsretorik till insikt om att han faktiskt regerar. Trump har bemött allt från sakuppgifter från medier till öppna frågor om den föreslagna politiken som om de vore utslag av förföljelse.
Det är som att politiken konfigureras om världen över. I Sverige har retoriken om sjuklövern spelat ut sin roll – Sverigedemokraterna flörtar ju öppet med högern. Därmed vaskar de själva sin spelade position som opposition mot hela etablissemanget – de är en del av etablissemanget och vill liera sig med näringslivets traditionella parti framför alla andra för att nå makt. Från att ha pratat om sina framsteg som oundvikliga, som den egna rörelsen som ostoppbar, så förflyttas fokus till frågan ”vad de väl gör vid makten”. Att den största mobiliseringen mot dem kom från en mångfacetterad kvinnorörelse kanske inte ska förvåna.
För hundra år sedan startade de revolutionära omvälvningarna som ledde till första världskrigets slut på internationella kvinnodagen i Ryssland. Det finns så klart en rad skillnader, inte minst att Trump till skillnad från tsaren för hundra år sedan är demokratiskt vald och att många verkligen har förhoppningar om att han ska förändra. Men januari kan gå till historien som tiden då vändningen i kamp mot högerpolitik inleddes internationellt. Det var en kraft som nyss varit nästan uträknad på grund av det låga valresultatet för Clinton.
Alt-högern ställer frågan om vad för politik som ska råda. Sverige i blixtbelysning: antingen försvar av välfärd, kvinnors och hbtq-personers rättigheter, internationalism och radikala klimatmål eller en politik baserad på nationalism och drömmar om evig tillväxt baserad på gammal industri. Trumps seger är ett nederlag för progressiva krafter internationellt, oavsett idealistisk tro på att hans maktövertagande skulle leda till mer isolationism. Men uppgiften att avslöja högerns dagordning har paradoxalt nog blivit så mycket enklare för vänstern och feminismen i Sverige. Nationalismen har serverat de bästa argumenten för internationalism