• I Äkta - en gödningsbok för själen skriver Lina Adolphson bland annat om den heliga platsen under köhöftknölen, livet med tre katter, den förfärliga fimbulvintern och gröna lärdomar.
Landets Fria

Bokutdrag om livet på landet

I den nyutgivna skivboken Äkta – en gödningsbok för själen kombinerar Lina Adolphson inspelningar av sina favoritsånger med texter om skönheten i det lilla, kärleken till en katt, och funderingar om musiken, naturen och livet. Landets Fria publicerar ett stycke ur boken.

Jag bor på landet, jag. Sett med myndigheters och näringslivets ögon skulle man nog kalla det att jag bor i en hopplöst oexpanderande glesbygd, men själv tycker jag bättre om att tänka på det som grönbygd. Ordet glesbygd tycker jag låter som en halvkal gammelmanshjässa utan särskilt mycket växtkraft.

”Här slutar allmän väg”, brukar det heta när man ska beskriva skylten som fortfarande står hyfsat upprätt efter snöplogvallsminnena på infarten till min lilla grusväg.

Här slutar allmän väg och Sveriges civilisation och här tar det stora lugnet och Mobilotäckningsriket vid. Jodå. Nog sover jag utan mobiltäcke här. Och visst; här slutar allmän väg. Åtminstone i stort sett alltid. Men se, inte i svamptider, inte.

Nej, då upphävs alla vanliga naturlagar och jag ser dagligen vad jag inte tror är möjligt. Då myllrar det och sjuder i snåren som i de värsta grodyngelstider, och biltrafiken som möter mig när jag är på väg hem från jobbet ger mig en ångestförvirrad fundering över om man möjligen kan ha smällt upp något nytt IKEA-varuhus här i krokarna utan min vetskap?

För när det gäller trafik är det ju häromkring rätt sällsynt att jag möter en bil. Så pass sällsynt att jag hejar. Eller stannar och pratar. Eller skriver upp bilnumret.

På tal om trafik och så kallad glesbyd, är jag nästan tvungen att återge en smått bisarr konversation som utspelade sig en sommardag för inte så länge sen.

Jag blev uppringd av en ung fröken Miriam från Västmanlands Lokaltrafik. Hon satt i en större stad i Norrland och utförde en kundundersökning åt nämnda företag, med uppdraget att utröna hur (förmodligen slumpmässigt utvalda) västmanlänningar upplevde sin lokaltrafik.

Jag log vänligt och överseende osynligt i luren och förklarade att det nog var onödigt att ödsla tid på mig, eftersom jag bor vid grusvägs ände i en by som helt saknar lokaltrafik och har gjort ända sedan den sista arbetaren vid sågen i byn blåste spånet av skjortärmen och åkte hem till samhället och det blev tyst. Typ på 1960-talet.

Dock ska nämnas, om sanningen ska fram, att det under en tid gick en buss till stan en gång i veckan. Som senare drogs in till att gå en gång varannan vecka. Som till sist (och det här tycks mig lika tokroligt förunderligt varje gång jag tänker på det), blev en busstur till stan en lördag före jul. Så att byborna (de som fortfarande envisades med att bo kvar och vara vid liv) skulle kunna ta sig till stan för att köpa julklappar.

Jopphejdi.

Jag drog inte den här sista en-gångs-buss-faktahistoriken för fröken Miriam, för jag ville inte verka negativ, men hon bedyrade mig käckt att man behövde få in alla svar från alla västmanlänningar som fanns att tillgå, oavsett bostadsort, så om jag bara kunde vara vänlig och besvara hennes frågor.

Jaha. Jodå.

Fröken Miriam: När gjorde du din senaste resa utanför hemmet?

Adolphson: Jag åkte till Kolsva och handlade mat i går.

Frk Miriam: Vilket färdsätt använde du?

Adolphson: Jag cyklade.

Frk M: Vid vilket klockslag påbörjade du din resa?

A: Det vet jag, faktiskt. Tio i ett hemifrån, utanför dörren.

Frk M: När var du framme vid målet?

A (småleende, men sanningsenlig): Ja du, jag låste fast cykeln i cykelstället vid Kolsva Handel vid halv två.

Frk M (fortfarande allvarlig): Och när påbörjades din hemresa?

A: Tjaaa. Säg tjugo minuter senare, då.

Frk M: När avslutades din hemresa?

A: Ja … 40 minuter senare … (minns plötsligt) Nej, förresten, det var sådan eländig motvind, och jag var tvungen att stanna efter halva vägen och försöka kyla grädden i Venabäcken. Så det tog nog 50 minuter.

Jag ger mig där. Människan fortsatte sin osannolika utfrågning med att förhöra mig om tågtrafik, pendeltåg och X2000, men jag förstår henne. Hon, stackarn, gjorde väl bara sitt jobb. Och jag skrattade gott när jag lagt på luren och satt på kaffepannan.

Jag bor på landet, jag. Och visst är det mycket som fattas här, av både lokaltrafik och service.

Men alla ni lyckliga svampletare som strävar och springer här, ni har gjort rätt. Ni har förstått vad underbart det är här, och vad mycket det finns. Nog finns det svamp, men det är inte den största rikedomen här i skogen.

Jag känner mig rik. Rik på livsnjutningar och vackerutsikter och fågelsånger. På känslan av att få vistas i något som växer och gläds som det vill. Här finns en rikedom på ljud som snart är sällsynta, på stillheter som får det nyaste IKEA att blekna.

Eller som Bo Setterlind skrev:

”Har du glömt att skogen är ditt hem? Att den stora, stilla skogen står och väntar på dig som en vän? Lämna stadens oro. Kom till skogen åter. Endast så kan du bli hel igen.”

Lina Adolphson är musiker, kantor och krönikör i Bergslagsbladet. Hon bor i sitt barndomshem i byn Rölö i Västmanland.

Boken Äkta – en gödningsbok för själen med bilder av fotografen Olga Magnusson ges ut av Votum & Gullers förlag.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Fria.Nu