"Inget är logiskt, för att ingenting är magiskt”. Orden är lånade av Håkan Hellström och jag tänkte använda dem för att avromantisera ett förhållande. Det mellan stad och land.

Jag befinner mig på en efterfest. Baren är gratis och det bjuds på burgare av bästa hipstermodell. Lokalen vimlar av branschfolk samt lokala musikhjältar. Det är lätt för en kulturälskare att tänka att här är det, beviset för att KKN (kulturella och kreativa näringar) kan sätta snurr på en hel stad. Scandinavium har precis blivit utsålt för andra kvällen i rad och till sommaren väntar ett gäng arenaspelningar med Håkan och hans band. På arenorna och på uteserveringarna längs med stadens paradgata kommer det att bli trängre än i en laxask.

Arenaspelningar kan uppenbarligen vara en ekonomisk motor, så fram med gurorna allesammans. Eller? Jag har ingenting emot stora konserter, men vi borde skärskåda fenomenet. För inte nog med att vi som har arenan i närheten slipper boka hotell och bara kan åka på kommunalsnöret hem. Vi gödslar också våra lokala uteserveringar och vår granne (som hatar Håkan) får lyan uthyrd till fans från en annan ort. Pengarna strömmar in till våra urbana skattkistor utan större ansträngning. Mitt i prick helt enkelt.

Men på den hippa efterfesten är burgarna knappast gjorda på kossor som betat runt Skansen Kronan. På samma sätt räcker tyvärr inte elen från operans solceller till de maffiga LED-skärmarna på Scandinavium.

För ingenting är magiskt. Inte ens kultur. Någon har fött upp korna. En å eller älv har blivit uppdämd. Framtida generationers olja har hjälpt till att bygga scenen. En detaljanalys av arenakonsertens ekonomi skulle peka på en tendens där den urbana ekonomin stärks på periferins bekostnad.

Göteborg har delvis lyckats ställa om från varvsstad till evenemangsstad. Så länge det är en global dragkamp med kniven mot strupen spelar dock varv eller evenemang mindre roll. Inte ens med kultur kan vi konkurrenskonsumera oss till hållbarhet.

Ekonomer brukar prata om att det inte finns några gratisluncher. Jag skulle hellre påstå att det är ovanligt med jämlika utbyten, i synnerhet mellan stad och land. Att se kulturens potential i ekonomiska termer kan vara intressant, särskilt för att höja statusen för kulturarbetare. Frågan är bara hur vi ska göra för att den potentialen ska fördelas jämlikt mellan centrum och periferi.

Jag har ingen given lösning, men hoppas att vi kan diskutera kulturella näringar i kombination med hållbarhet. Om kulturella näringar mest diskuteras i en konkurrerande kontext, utan att ta hänsyn till faktiska kostnader, kommer det alltid att finnas förlorare. Förhoppningsvis klarar vi av att fördela kulturens potential och kostnad någorlunda jämlikt mellan centrum och periferi.

Håkan Hellström spelar vare sig i Dalsland, Jämtland eller på Gotland under den kommande sommarturnén. Där finns varken Vasastan, Chinatown eller arenor att fylla. Återigen är det den urbana normen som framstår som dominant i ett ojämlikt förhållande. Och det är så tragiskt.