Regeringen bad Försäkringskassan att ”bryta utvecklingen” av antalet timmar inom assistansersättningen. I oktober dog en kvinna på en toalett i en galleria – hon hade ansökt om utökad assistans men dagen innan fått besked om det motsatta och var i gallerian ensam. Det har stormat kring personlig assistans och LSS, Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, under hösten och i medierna har en mängd berättelser om indragen eller kraftigt neddragen assistans delats.

Att rätten till personlig assistans är en kamp för många att utkämpa och har varit det betydligt längre än under det senaste året – det vet Anna Bonnevier.

– Personlig assistans kom när jag gick i sjunde klass så jag har på något sätt tagit det lite för givet. Det har ändå varit en självklarhet för mig att kunna bo där jag vill bo, att kunna studera och göra saker som mina vänner kan göra. Nu får man slåss för att den ska vara kvar.

För att få rätt till assistansersättning från Försäkringskassan görs en bedömning om personen som söker behöver minst 20 timmar för det som kallas grundläggande behov, annars är den personliga assistansen en fråga för kommunen. Grundläggande behov anses vara att komma upp ur sängen, att klä på och av sig, att gå på toaletten, att duscha, att äta och att kommunicera med andra.

När Anna Bonneviers sambo gick bort för fyra och ett halvt år sedan behövde hon mer assistans och hon kontaktade Försäkringskassan. De kom då på att det var länge sedan de gjorde en omprövning, som egentligen ska göras vartannat år. Men nu hade en regeringsrättsdom som blivit vägledande kommit, och Annas behov av assistans för att äta bedömdes på ett annat sätt.

– Innan domen om hur det ska bedömas om man kan äta själv kom, var det flera personer inklusive mig själv som hade maten som grundläggande behov. Även om jag kunde lyfta gaffeln fick jag hjälp att handla, laga och ställa fram mat. Men om man kan göra det här momentet att föra maten till munnen – då får man inte räkna att äta som ett grundläggande behov längre.

Anna Bonnevier fick utförligt beskriva hur en vanlig dag för henne såg ut med frågor som antal toalettbesök per dag och hur länge. Men det räckte inte, hon fick dessutom göra olika vardagliga saker medan en arbetsterapeut tittade på.

– Jag fick hälla upp ett glas vatten och ta av mig en tröja medan arbetsterapeuten antecknade och bedömde hur svårt det var för mig. Det räcker inte att säga att man behöver hjälp utan man måste också bevisa det och någon annan ska säga att det stämmer eller bedöma rimligheten på något sätt, säger Anna Bonnevier och fortsätter:

– Så säger de att det är frivilligt, men om jag inte gör det riskerar jag att inte få någon assistans. Då är det inte frivilligt.

Till slut kom beskedet – drygt 19 timmars grundläggande behov. Löjligt nära gränsen, och Anna Bonnevier fick räkna om och lämna ut fler intima detaljer för att visa att hon behövde hjälpen.

– Allt ska klockas och de räknar minuter. Det är inte ens på fem eller tio minuters nivå utan per minut. Man kanske har ett behov som är utspritt över hela dagen men när man trycker ihop alla de där minutrarna, och räknar bort tiden emellan, räcker inte alltid timmarna.

Men i Annas fall ändrade sig Försäkringskassan. Hennes grundläggande behov bedömdes till knappa 22 timmar, och hon fick rätt till 94 timmar per vecka med personlig assistans. När en person väl kommit upp i 20 timmar för grundläggande behov, då går det också att få assistanstimmar för andra behov som att träna, ta sig fram och tillbaka till olika platser och laga mat. Hade inte tiden räknats om hade Anna Bonnevier istället fått söka assistans från kommunen, och där kan bedömningen se helt annorlunda ut.

– Jag gjorde en ansökan till kommunen, och de tyckte 40 timmar räckte. Jag vet inte riktigt hur det hade gått. Jag hade varit väldigt mycket hemma, blivit mer deprimerad, inte kunnat resa och jobbat mer hemifrån.

Att det finns en oro hos många i behov av personlig assistans att nästa neddragning ska drabba just dem, känner hon igen. Hon berättar om personer med hjärtklappning när de får ett brev från Försäkringskassan och även om det slår också henne ibland, säger hon att det inte går att tänka på det hela tiden.

– Det orkar man inte. Men det kan ploppa upp i samband med planer man har för framtiden att jag kanske inte kan göra det här, som att resa eller skaffa hund.

Men Anna Bonnevier tycker ändå att en viss förändring har skett i debatten under hösten, i media ifrågasätts till exempel ministern Åsa Regnér och historier från drabbade lyfts fram. Det är mindre prat om fusk och mer om vad som faktiskt händer när personer mister sin assistans.

– Förut var det väldigt mycket prat om fusk. Fusk är ju inte bra men jag tror inte att det är så utbrett som man tror att det har varit. Det har liksom överskuggat annat, och det finns någon sorts misstänksamhet som är väldigt tråkig.