Matilda Mård kallar sig singer/songwriter, men numera enbart i bemärkelsen att hon skriver sina egna låtar och sjunger dem. Musiken är melankolisk, lätt elektronisk pop, med nästan lite souliga inslag – som versen i Staying, andra spåret på ep:n. Hon har skrivit låtar sedan späda år.

– Musik har varit väldigt centralt och betydelsefullt för mig hela mitt liv. Men det var först efter gymnasiet som jag började skriva och spela in på egen hand och då var jag ganska slarvig. Jag ville liksom bara få ur mig musik, jag var inte så petig med resultatet, säger Matilda Mård.

Hon spelade på olika ställen i Stockholm med en akustisk akt bestående av gitarr och sång, men hade snart gått varvet runt. Efter några år kändes musiken inte lika kul längre.

– Det var ett så stort glapp mellan vad musik var när jag var liten, när jag bara sjöng ut. Nu började jag bli mer och mer prestigemedveten. Att jag hade en gitarr gjorde också att jag blev lite begränsad, jag var inte tillräckligt bra. Jag började sakna att bara hålla i en mikrofon.

Musiken gick på sparlåga men fick en chans till i och med att Matilda hittade en musikutbildning i Borlänge och flyttade dit i två och ett halvt år.

– Jag var också väldigt less på Stockholm och kände att jag tog skada av att vara så mycket omgiven av eliten. Det funkar väl så med en huvudstad, att den drar till sig personer som gör karriär på olika sätt. Jag märkte att jag och andra som höll på med musik inte identifierade oss som låtskrivare längre, för man hade inte legitimitet att göra det. Jag tyckte det var väldigt hämmande för det kreativa.

Matilda Mård insåg att tid var avgörande för att skapa någonting bra:

– Tidigare hade jag en bild av att en bra låtskrivare ska bara kunna öppna käften och så kommer det ut någonting underbart, men jag insåg att det var inte så för mig. Däremot om jag lade tid på någonting, då kunde jag känna att jag blev nöjd.

Med större noggrannhet och omsorg om detaljerna förändrades också ljudbilden.

– Det gick från ett väldigt folkigt sound, med kanske lite mer traditionella harmonier, till att jag började låta det hända lite mer oväntade saker med musiken.

Utveckligen gav dock musicerandet mer karaktär av arbete, och för att upprätta någon form av motvikt blev Matilda en flitig besökare på stadens karaokebar.

– Eftersom det blev så mycket harvande, att sitta och vända och vrida, så blev karaoken en kanal för att få ur sig det där som jag inte fick ur mig i det andra. Det är väldigt kravlöst. Och det har suttit i faktiskt, jag har börjat utforska karaokeställen i Stockholm också.

Matilda har också ändrat sitt förhållningssätt till texter. Tidigare kretsade det i princip alltid kring olycklig kärlek – ”det var nästan så att varje relation avslutades med en låt” – men när hon började skriva musik igen ville hon göra något diametralt motsatt.

– Absolut plockar jag texterna från mitt liv på olika sätt, men jag skriver inte bara om mig själv, jag tar inspiration från andra människors relationer till exempel. Och jag tror att jag tar mig mer konstnärliga friheter nu, jag var så plikttrogen förut, att det skulle vara precis som det hade varit i verkligheten. Men nu kan texten få bli lika osammanhängande som musiken.

Vad kommer namnet Many voices speak ifrån?

– Det är en dikt av Karin Boye som heter Många röster talar. Hon har varit närvarande i mitt liv sedan jag var liten och började intressera mig för dikter. Det kändes fint att ha en koppling i namnet.

Matilda ser sig som en ganska dålig musikkonsument, åtminstone när det gäller att lyssna på ny musik.

– Jag fastnar för ett album och så går jag tillbaka till det. Framför allt när jag skriver musik är jag väldigt försiktig med att ta in för mycket influenser från nutiden. Och det som jag lyssnar på ligger i alla fall, tror jag, väldigt långt bort från det jag gör.

Däremot får hon ofta låtidéer från filmscener, och romantiska komedier från 80- och 90-talen finner hon särskilt inspirerande.

– De tycker jag ofta kan ha lite oväntade djup. Det kunde finnas så mycket själ och något tidlöst över många romcoms som gjordes då. För det är ofta kontrasterna som jag går igång på. Man vill ju känna att man upptäcker någonting, inte att något är serverat.