Efter fjolårets albumdebut, turnerande och nya samarbeten jobbar duon Systraskap med att sammanställa en att-göra-lista som inte räds stora anspråk. Denna ligger till grund för den kommande EP:n To do list som ska vara klar i höst. Två singlar har nyligen släppts som ger ett hum om punkterna: Crush the nations och Demand the establishing of more ways to perform or not perform gender.

– Jag tycker att det är ett roligt koncept, säger Amanda Lindgren, och ganska tydligt. Jag tänker att vi ofta är ett tydligt band. Fast konstnärligt extremt otydligt, eller väldigt spretigt. Vi har ganska fria händer för oss själva rent produktionsmässigt och musikaliskt.

– Det här var två låtar vi ville ha med i det projektet, säger Sabina Wärme. Det kändes lite kul att jobba med det i ett tema och att temat är det viktiga på EP:n. Olika låtar som står för olika grejer. Vi har ju inte byggt en mind map över vad vill vi ha med i ljudbilden, utan mer bara att ljudet ska matcha texten. Alltså som i många andra låtar också, vad är det vi vill få fram för känsla för den som lyssnar på det här?

AL: Exakt, det är då en känner att en är klar tycker jag. Ibland när vi producerar så är det som att jag får olika bilder som är ganska abstrakta. Av en ljudbild kan det bli färger och former på något flummigt sätt.

Musikaliskt är Systraskap som sagt medvetet spretiga men brukar placeras i den skapligt vaga genren electro. Det finns dock alltid ett mörkt driv i musiken, och en okonventionell instrumentering har blivit ett av duons signum. Vid en jämförelse mellan det pågående arbetet och debutskivan MVIMW konstaterar Sabina att den gemensamma nämnaren är ständig rörelse.

– Vi vill inte stanna upp i någonting utan det är tillåtet att byta sound fem gånger. Det är inte helheten av att det ska vara samma instrument hela tiden eller så som är våra ramar, utan våra ramar är att det ska vara politiskt, att det ska vara tydligt på andra sätt, och att det är det som ska hålla ihop det.

AL: Vi vill ju att det ska vara starkt, det är väl det vi strävar efter, sedan exakt hur vi får fram det kan vara olika.

Systraskap har alltid hållit hårt på integriteten och velat göra så mycket som möjligt själva, både musikaliskt och praktiskt. I dag har de trots allt släppt lite på kontrollen, de har till exempel ett bokningsbolag och Karin Park har varit med och producerat Crush the nations.

– Det var väldigt roligt med det samarbetet för vi har aldrig låtit någon pillra i en mix förut, säger Amanda. Men läskigt också för man kan vara ganska känslig med ljudbilder. Och ibland hittar man inte rätt, och så kände vi kanske lite med den låten när vi satt själva. Men att det verkligen föll på plats med Karin.

Låtarna uppstår som regel som en idé hos endera Sabina eller Amanda, och utifrån den jobbar de vidare tillsammans. Vid ett tillfälle testade de att skriva en låt ihop helt från scratch, vilket resulterade i ”katastrof”. Emellertid, bakgrunden till det låtförsöket dök upp några år senare och blev så småningom Demand the establishing of more ways to perform or not perform gender.

Låten med den mångordiga titeln beskriver Amanda Lindgren som ett långt funderande kring det binära könssystemet.

– Vi tänkte på hur folk kan hamna i kläm och hamna emellan, och bli icke-begripliga när de inte passar in i den förväntade normen. Och det blir så intressant, för normerna är ju något som vi människor har bestämt, som man kan bestämma om och som bestäms om hela tiden.

Första versen behandlar dilemmat med att hamna mitt emellan, och problematiserar också detta mellanvarande.

– Det är ju för att det utgår från två stycken tydliga mallar och det är som ett ifrågasättande av de mallarna i grunden. Och andra versen handlar om olika kategorier att vara. Att behöva bestämma sig för någonting, och vara typ konstant. Och detta med identitet, vad är ens det? Jag har ingen aning faktiskt, säger Amanda.

Hur skulle ni definiera kön?

AL: Jag kan känna att jag vaknar olika dagar och identifierar mig på olika sätt. Att jag bara vill olika saker eller har lust till olika uttryck... och det på ett sätt är väl kön. Jag tycker att det blir begränsande att alltid vara hon, jag har inget emot om folk kallar mig han, eller hen, eller den, för mig känns det nästan niceare att ha fler än färre. Men andra personer kanske absolut inte vill ta i något av dem.

Resten av titeln säger ju just ”not perform gender”, hur kan det göras i praktiken?

AL: Jag tänker att det kan vara på ett politiskt plan, att det ska finnas toaletter och omklädningsrum som inte är könade.

SW: Att det inte ska finnas herr- och damavdelningar på affärer, storlekar på kläder, att kläder ska vara kläder. Sedan är det ju relevant att se vilka som gynnas av något, och vilka gynnas inte. Vilka tjänar mest på att göra de här indelningarna?

Funderingar kring upplevelser av kön säger sig Amanda och Sabina ha haft ganska länge, men att de inte alltid har haft tillgång till ett språk för det.

– Det är svårt att tänka på vissa saker när man inte har orden för det, säger Amanda. Jag tycker Demand... fyller en funktion i det att det är pop – typ – men den bjuder också in till ett vidgande av ett ordförråd om man inte är jättebekant med det. Jag tycker att det är viktigt att få tillgång till ord som gör att en kan förstå världen på andra sätt, eller på fler sätt.

Det kanske inte är något väldigt lättillgängligt språk heller, det är ganska akademiskt?

AL: Det kanske inte kommer att upplevas som akademiskt om tio år, då kanske det kommer att kännas lättillgängligt. Och i takt med det förändras också bilden av hur samhället är, tror jag. Ordens kraft till förändring, eller till förståelse.

SW: Det känns viktigt att kunna prata om det här temat i ett så pass lättillgängligt format som musik ändå är, det når ut på ett annat sätt.

Systraskap har vid det här laget spelat i ungefär fem år tillsammans och har gått från blygsamma gig till att synas allt oftare i större sammanhang. Jag undrar hur de förhåller sig till musikbranschen.

AL: Vi har ganska mycket undvikit att ta del av branschen skulle jag säga. Och det är väl för att på ett sätt är den inte jättelättillgänglig och också ganska normativ och patriarkal. Då uppstår det där behovet av att bygga upp egna, helt nya plattformar. Det finns ju supermånga grymma personer att samarbeta med, det har vi ju märkt.

SW: Det känns som att vi har vetat hela tiden vad det är vi vill göra, och på något sätt tagit oss dit. Kanske på krångliga vägar ibland, men vi har väl kanske mer tillgång till rum som vi inte hade tillgång till för fem år sedan. Samtidigt tänker jag nog också att vi var väldigt trygga i vad vi gjorde, att vi har varit det hela tiden, lite oberoende av andras blickar eller inblandning.