I början av september 2015 anlände allt fler människor på flykt till Göteborgs centralstation och Stenaterminalen. Många organisationer blev snabbt involverade i mottagandet på ett eller annat sätt; Röda korset, Rädda barnen, Svenska kyrkan och Islamic Relief för att nämna några. Och så Refugees Welcome to Gothenburg, RFWG, – nätverket som föddes de första dagarna då centralstationen fylldes och som tillhör de mest kritiska mot kommunen.

– Vi gick från att sidan startades till 15 000 medlemmar på en vecka – för att det inte fungerade i Göteborg. Självklart blir det en mer kritisk framtoning, säger Joakim Cederberg-Hake.

Nyligen hölls en open hearing i Göteborg dit organisationerna var inbjudna för att dela med sig av sina erfarenheter. Syftet med den statliga utredningen som görs är att dra lärdomar av förra höstens mottagande.

Alexandra Salafranca och Joakim Cederberg-Hake från RFWG tycker att det är bra att en utredning görs, men skulle ha önskat en än mer tydlig genomgång av bristerna. I Göteborg är det till stora delar en berättelse om några veckors inledande kaos, där ett frivilligt nätverk kände att de tog på sig myndigheternas ansvar. Men när kommunen så småningom kom på plats på centralen tycker de att mottagandet blev okej – om än underbemannat.

– Göteborgs stad har gått långt utanför vad de har behövt göra. De hade kunnat sitta och rulla tummarna i mycket av detta och fortfarande agera formellt rätt. Men det betyder inte att jag inte har någon kritik, säger Joakim Cederberg-Hake.

I efterhand är det som sitter kvar hårdast hos dem båda mottagandet av ensamkommande barn, eller snarare bristen på mottagande. De är kritiska till att de barn som inte ville söka asyl utan var på väg vidare bara släpptes iväg.

– Det fanns en total handfallenhet. Där tycker vi att polisen var föredömlig, de tillsammans med oss reagerade väldigt starkt på det här. Det fanns ingen strategi kring hur man skulle skydda barnen och vi märkte väldigt fort att det var människoligor på plats som drog och slet i barn, säger Alexandra Salafranca.

Joakim Cederberg-Hake håller med, och tycker att det fanns en svartvithet i myndighetsutövningen.

– Jag som amatör kunde sitta med en 15-åring och övertala hen att inte åka till sin påhittade morbror i Norge. Det behöver inte handla om tvångsomhändertagande, utan att sätta sig och prata med dem och ta reda på vart de är på väg.

Marie Larsson är verksamhetschef i Social resursförvaltning och håller i stora drag med om RFWG:s beskrivning om ett något fyrkantigt agerande.

– Det var så i början. Tvångsomhändertagande är ett stort ingrepp i personers integritet, och vi kände att vill de inte stanna kan vi inte tvinga dem. Men vi lärde oss efter hand bättre metoder att övertala dem. Vi började erbjuda övernattning, att stanna en natt i alla fall, och sedan kom de ofta på att de inte behövde resa vidare utan kunde söka asyl här.

Hon säger också att det i många fall inte fanns någon tydlig kriminell organisation bakom de minderårigas beslut att ta sig vidare, däremot mycket desinformation. De hade fått höra att de skulle till exempelvis Norge, att det var där framtiden fanns och att de inte skulle stanna någon annanstans.

Mycket av kritiken som på hearingen riktas mot kommunen handlar om att det saknades beredskap. Alexandra Salafranca efterlyser bland annat en nationell handlingsplan.

– Vad händer om det händer något riktigt allvarligt här, en epidemi eller naturkatastrof? Jag tycker att det är viktigt att människor vet att samhället inte har den beredskap som man tror att de har.

Marie Larsson säger att Social resursförvaltning nu har en beredskapsplan och om en liknande situation uppstår igen finns såväl rutiner som bemanning och samarbetskanaler.

– Vi var tröga, men en del av det handlar om vad som egentligen är kommunens ansvar. Rent formellt är man turist innan man har sökt asyl och det blir en juridisk gråzon, säger hon och fortsätter:

– Just i situationer när det är saker vi inte har gjort förut, eller som är juridiskt oklara, har frivilligorganisationer en väldigt viktig roll och kan gå utanför ramarna på ett annat sätt. Det kommer kanske alltid att vara så.