Kurage, bestående av Åsa Holtz, Rebecca Alverfors och Charlotta Grimfjord Cederblad, har i drygt två års tid gjort olika föreställningar på temat kroppen.

– Vi hamnade till slut i den yttersta slutpunkten i den patriarkala strukturen som handlar om våld mot kvinnor. Det fysiska våldet, det ekonomiska våldet och det psykiska våldet, säger Åsa Holtz.

Föreställningen Vag terräng tar avstamp i Rebecca Alverfors personliga texter om våld.

– Jag hade en relation för ungefär 20 år sedan med en man som slutade i en rättegång. Det talas inte så mycket om det som det borde. Det handlar även om de strukturer som finns i ett parförhållande, inte bara om våldet utan också om trycket som man lever under och den otroligt starka pressen.

För att samla in fler röster och belysa bredden av erfarenheter blev tre av Göteborgs kvinnojourer involverade: Kvinno- och tjejjouren ADA, Finska Kvinnojouren Piilopirtti och Villa Karins kvinnojour.

Tina Martén är verksamhetsledare på Villa Karin som har jourplatser för kvinnor med missbruk. Hon tycker att en teaterföreställning är ett bra sätt att uppmärksamma våld mot kvinnor, och få igång mer av den dialog och diskussion som behövs om frågan. Det är inte så att det jämt är helt tyst om frågan, det är de alla överens om, men när och vilka det är som lyfter frågan kan vara problematiskt.

– När en kvinna dör får det massor av tv och radio, men det försiggår bakom stängda dörrar varje dag. Det är bara när det finns en jättefarlig man som är 33 år och som har bankat sönder och samman en kvinna som man skriver stort att nu måste vi göra något. Men vi skulle ha gjort någonting för 30 år sedan, säger Tina Martén och fortsätter:

– Vi behöver göra någonting hela tiden, och det handlar om att män måste organisera sig. Alla män slår inte men det är män som slår.

Hon får medhåll från trion som utgör Kurage.

– Det här är ett mansproblem, ändå är det vi som sitter här och gör den här föreställningen. Vi tar så mycket ansvar, vi har så många förklaringsmodeller och vi anpassar oss… Vi vill lyfta frågan till en strukturell nivå, säger Åsa Holtz.

– Vi har fått frågan om vi har pratat med män. Men vi är inte män som slår så vi gör inte den föreställningen. Det får männen göra, men de gör inte det, säger Charlotta Grimfjord Cederblad.

Anna Drake arbetar på Kvinno- och tjejjouren ADA som bland annat har varit involverade genom samtal inför föreställningens skapande, men som också har varit på plats efter vissa föreställningar för att fånga upp frågor och funderingar samt under de två diskussionskvällar som arrangeras.

– Vi har fört samtal kring vilka aspekter vi tycker är viktiga att lyfta, som bland annat handlar om att bredda vad våld är. Det är inte bara det fysiska våldet som är det många tänker på, utan också psykiskt, ekonomiskt och sexuellt våld.

Liksom Tina Martén tycker Anna Drake att teater är ett bra sätt att lyfta frågor om våld.

– Det behöver arbetas på väldigt många sätt för att få till en förändring. Det behövs mer kunskap i samhället om hur utbrett det verkligen är och om hur en identifierar det. Det gäller både allmänhet, och personer som möter det i sina yrkesroller som rättsväsende, polis, vårdpersonal och socialtjänst.

Om något har hänt, och frågan har fått mer uppmärksamhet de senaste åren tycker Anna Drake är svårt att säga – däremot tycker hon att det finns vissa skillnader i användadet av begrepp.

– Tidigare har det pratats mer om mäns våld mot kvinnor, i dag pratas det oftare om våld i nära relationer. En risk med det är att man missar det övergripande med mäns våld mot kvinnor som handlar om en större bild, säger hon och fortsätter:

– Det är viktigt att vi pratar om både och, vi vill inte osynliggöra relationer kvinnor emellan, män emellan, transpersoner emellan eller queera emellan, det är samma mekanismer bakom våldet och det handlar om makt och kontroll. Samtidigt är det viktigt att vi ser att det allra vanligaste är att män utsätter kvinnor, och vi behöver prata om maskulinitetsnormer och strukturer, annars kommer vi inte till rätta med det förebyggande arbetet.