Sexualiteten är en naturlig del av livet för många människor, så även för personer med rörelsehinder. Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) ger rätt till personlig assistans med vardagens alla göromål, exempelvis personlig hygien, att kommunicera med andra, att kunna studera eller arbeta och att ta hand om sitt hem. Lagen syftar till att skapa jämlika levnadsvillkor för personer med funktionsnedsättning. Genom assistans ska det vara möjligt att ”leva som andra” och få goda levnadsvillkor. Assistansanvändaren har stor frihet att bestämma hur stödet ska utformas och vad det ska innehålla.

Hur assistans ska utformas i förhållande till sexuell aktivitet, något som i allra högsta grad kan handla om att ”leva som andra” är dock något som inte nämns i lagen, förarbeten eller andra nationella riktlinjer kring assistans. Detta skapar stor osäkerhet i assistansverksamheterna.

Assistans för att möjliggöra sexuell aktivitet kan handla om alltifrån att man använder sig av en kod med blicken, och då vet assistenten att den ska gå undan eftersom assistansanvändaren ska ha sex med sin partner, till att assistenten förbereda ”mysigheten” i rummet, assisterar vid avklädning och i användning av sexleksaker vid onani. För par där båda har funktionsnedsättning kan det handla om assistans för att kommunicera med varandra, för positionering under sexakten, eller personlig hygien efteråt. Som i assistans generellt är det individuella behov som ska vara utgångspunkten och variationen är därför stor.

Avhandlingen ”Så nära får ingen gå? En studie om sexualitet, funktionshinder och personlig assistans”, bygger bland annat på intervjuer med rörelsehindrade assistansanvändare, personliga assistenter och assistanschefer. De har fått berätta om sina erfarenheter av sexuella situationer och hur de tycker att sådana bäst skulle kunna hanteras. De flesta, både assistansanvändare och personal, säger att assistansen ska bestå i förberedelser och stöd som möjliggör för assistansanvändaren att själva kunna utföra sin önskade sexuella aktivitet. Grundläggande är att det finns en öppen kommunikation om hur assistansen utförs på ett sätt som känns tryggt för både assistansanvändare och assistent och att det är något som chefer känner till och stöttar organisatoriskt på olika sätt.

Olika syn på sexualitet kan dock bidra till gränsdragningsproblem. Är sexualitet ett grundläggande mänskligt behov och en rättighet som det därför behövs åtgärder kring? Eller är sexualitet mer av en ”lyx”, som det därför inte finns utrymme för att hantera inom personlig assistans? Var går gränserna för vad välfärdsinsatser kan stötta med?

Enligt filosofen Martha Nussbaum är möjligheten till sexuell njutning ett grundläggande mänskligt behov som alla människor i ett rättvist samhälle ska få möjlighet till. I Sverige är vi dock långt ifrån en sådan syn på sexualitet, särskilt i förhållande till personer i behov av samhällets stöd.

Ett dilemma som assistenter och chefer diskuterar är hur de ska hantera assistansanvändarens rätt till inflytande över sin assistans i enlighet med LSS kontra assistenters rätt till en fysiskt och psykiskt god arbetsmiljö i enlighet med arbetsmiljölagen. Kan assistans vid sexuell aktivitet liknas vid annan typ av assistans av intim karaktär, såsom intimrakning, hantering av kateter och uridom, eller menskydd? Är det acceptabelt för en assistent att neka till att utföra assistans vid sexuell aktivitet om hen upplever det som psykiskt påfrestande? Enligt Nussbaum skulle det vara tveksamt. Eller som en assistansanvändare i studien uttryckte det: ”En assistent kan byta jobb men jag kan inte byta liv!”

Socialstyrelsen i Danmark har gett ut en vägledning om hur funktionshinderverksamheter kan utforma ett etiskt riktigt och professionellt stöd inom lagens ramar, det vill säga utan att det handlar om prostitution. Det är okej att säga nej till att hjälpa till men det är då ens ansvar att se till att brukaren får hjälp på annat sätt. Det gör att personalen vet sitt mandat, får möjlighet till kompetensutveckling och trygghet i sina arbetsuppgifter. Tabut i Sverige bidrar till en tystnadskultur när det som i själva verket skulle behövas är kompetensutveckling och dialog om frågorna. Även om det många gånger handlar om svåra frågor blir det knappast lättare att hantera genom fortsatt tystnad.