Några veckor innan monsunen drabbade Kerala och lättade på den tropiska hettan stod jag där och tandoorigrillades av middagssolen medan jag knäppte svettiga selfies utanför en 1800-talsbungalow med skuggiga verandor och tak av röda Mangaloretegelpannor. Huset var en av få turistattraktioner i den lilla kuststaden Thalassery, så jag blev förstås tvungen att åka dit och ta en titt enbart för att upptäcka att den historiska bungalowen i dag används som en teknisk högskola. För att ens få komma in på området var jag tvungen att få skriftligt tillstånd från rektorn. När jag väl klättrat uppför kullen till bungalowen inser jag att det egentligen inte är något att se. Studenter sitter inne i klassrummen och pluggar medan andra, som verkar ha rast eller håltimme, vilar under skuggiga träd och tittar på mig som om jag är någon sorts knäpp turist som kommer och fotograferar deras skola. Antagligen har de rätt, tänker jag bistert.

Gundert Bungalow heter den och på ena verandaväggen hänger ett karikatyrartat målat porträtt av en skäggig europé, förmodligen herr Gundert själv. Senare, inne i centrum av staden som mest är känt för sitt musselfiske, gick jag längs en gata som heter Gundert Road och där stod det faktiskt en staty av samme herre. När jag frågar folk om de vet vem han kan ha varit, får jag höra att Gundert var en tysk missionär som spelade en viktig roll i Keralas kulturhistoria. Jag sätter mig på Indian Coffee House i närheten, beställer in en kopp kaffe och några appam-pannkakor, och googlar på telefonen för att ta reda på mer. Efter att ha klickat runt lite inser jag till min häpnad att om Hermann Gundert inte hade hamnat i Kerala på 1800-talet hade vi kanske inte kallat hårdrock för ”heavy metal” i dag. Den märkliga historien börjar för ganska exakt 175 år sedan då mamman till en av Europas största författare föddes just här i Kerala.

Gundert hade varit på väg till Calcutta på 1830-talet för att bedriva missionärsverksamhet, men stannade till i södra Indien, som han blev så förtjust i att han bestämde sig för att bosätta sig här i djungeln istället för att fara till det brittiska Indiens största metropol. På verandan till sin bungalow startade han en skola för lokala barn och han bjöd också in teologiska experter och heliga hinduiska män för att diskutera Indiens religion och historia. Han lärde sig det lokala språket, malayalam, flytande och blev rentav en inflytelserik författare på språket – bland de drygt tio böcker han skrev på malayalam märks till exempel språkets första lexikon och en praktiskt grammatisk handbok. Man kan förstås argumentera att det ingick i en missionärs arbete att lära sig lokala språk, för att på så sätt hjälpa andra missionärer att nå ut med sina budskap, men Gundert gick ett steg längre och tycks ha blivit besatt av att lära sig allt om den lokala kulturen. Han var också inblandad i att grunda en av de första lokaltidningarna här, vilket kan vara en bidragande orsak till att Keralas massmedier tillhör de mest lästa och väletablerade i landet – faktum är i alla fall att läskunnigheten i Kerala är långt högre än genomsnittet i Indien.

Dessutom lär han ha infört gymnastiklektioner i tysk stil vilket förmodligen är anledningen till att Thalassery än i dag är känt för att producera Indiens bästa akrobater och cirkusartister. Och när jag flanerar runt ser jag många sportiga tjejer i träningsoveraller och med gympaväskor på gatorna – förmodligen på väg till eller från närmaste idrottsplats. Allt detta ledde sammantaget till att Gundert faktiskt utsågs till skolinspektör i södra Indien och han fick ansvar för ett gigantiskt område som inbegrep det mesta av vad som i dag är Kerala och mycket av granndelstaten Karnataka så långt norrut som staden Hubli, mer än 400 kilometer från Thalassery. Ett enormt uppdrag på en tid då det inte fanns några järnvägar eller asfalterade huvudvägar, och alla resor företogs med oxvagnar eller på hästryggen.

Medan Gundert bodde i Indien gifte han sig med en europeisk fröken, en fransktalande amatörpoet från Schweiz, och 1842 fick de en dotter – Marie. Efter att familjen flyttade till Tyskland på grund av hälsoskäl (tjugo år i tropikerna tog ut sin rätt), gifte sig Marie och födde en son som döptes till Hermann efter sin farfar. Lill-Hermann växte upp med tillgång till sin farfars bibliotek som innehöll gott om böcker från Indien. Han var femton år gammal när Gundert avled 1893, vilket också var året då den tonårige Hermann började röka och kröka. Han hade vid det laget redan genomgått en något dyster period på prästseminariet där han studerade, förmodligen för att gå i sin farfars fotspår. Men det började bli alltmer uppenbart att han aldrig skulle bli någon missionär, för han var manodepressiv och tämligen missanpassad, och försökte till och med att begå självmord.

Efter en vistelse på ett mentalsjukhus tycks han ha återhämtat sig och fick jobb på en bokhandel i Tübingen (där Gunderts manuskriptsamling från Kerala förvaltas på universitetet). Men han sade upp sig från jobbet när han vid tjugosju års ålder publicerade sin debutroman, Peter Camenzind, som handlade om en misslyckad författare. Redan med den boken etablerade han sig som en framgångsrik författare. Hans största bestseller gavs ut 1927, året då han fyllde 50 år: Stäppvargen.

Omkring tjugo år senare gavs Nobelpriset i litteratur till Hermann Hesse.

På 1960-talet döpte sig en kaliforniska hårdrocksgrupp, Steppenwolf, efter just den romanen. Sångaren som är känd som John Kay härstammade från Tyskland och hans egentliga namn var Joachim Krauledat. Såvitt jag vet var han inte är släkt med Hesse, utom möjligen på ett andligt plan. Den beryktade romanen hade vid den tiden blivit något av en hippiebibel på grund av de hallucinatoriska avsnitten som passade bra att läsa medan man rökte en banan, tuggade i sig lite peyote eller sög på sin LSD-lapp, så Steppenwolf var en perfekt ersättning för bandets ursprungliga, rätt så tama namn The Sparrows.

År 1968 släppte de sin tredje singel där John Kay sjöng om att köra motorcykel och dundret som den gav ifrån sig – ett ”heavy metal thunder”. Låten hette Born to be Wild och blev den största riffbaserade hårdrockshiten på listorna, delvis förstås också för att den användes på ljudspåret till den klassiska LSD-influerade lågbudgetkultfilmen Easy Rider med Dennis Hopper, Peter Fonda och Jack Nicholson. Och så på en och samma gång föddes alltså en ny musikstil, ”heavy metal”, och filmgenren som kallas för ”road movie”.

Som tonåring var jag totalt inne på Steppenwolf och deras psykedeliska hårdrock, så det var musiken som fick mig att läsa Stäppvargen och försöka begripa mig på de mentala och andliga tripper som boken beskriver och som förmodades leda till att man lärde känna sig själv bättre. Jag försökte till och med att röka bananer, men jag begrep tyvärr inte som tonåring på den svenska landsbygden att bananer som röktes och bananer som skalades och åts var två helt olika saker. Slutligen gav jag upp projektet när min mamma frågade varför soppåsen var full av grillade bananer.

Fast nu, många år senare, befinner jag mig plötsligt i Kerala och upptäcker Hermann Hesses intellektuella rötter på ett nästan bokstavligt vis. Författaren företog själv, strax före första världskrigets utbrott, en långresa till Kerala för att leta efter sin egen ”indiska” bakgrund. Tyvärr blev han magsjuk och sedan fick han tydligen värmeslag – det tropiska klimatet var för mycket för honom. Jag kan nästan förstå det – hettan gör att man tappar aptiten och man känner sig hela tiden som om man var insvept i en våt handduk.

Så när Hesse äntligen landsteg i Colombo, på Sri Lanka, tog han tydligen nästa båt tillbaka hem till Tyskland utan att någonsin sätta sin fot på indisk mark eller knäppa selfies framför sin farfars bungalow. (I somliga böcker anges det att Hesse kom till Indien, men det är ett missförstånd som grundar sig på att man på tyska, åtminstone på den tiden, tydligen inte gjorde skillnad på Ceylon och det indiska fastlandet.) Hesse hade också träffat på några fattiga hinduer och muslimer under resans lopp och blivit mycket upprörd över hur lokalbefolkningen behandlades under det koloniala styret, vilket kanske också bidrog till hans beslut att avbryta expeditionen. Men han blev ändå så pass influerad av indiska filosofiska idéer att han ett tiotal år senare gav ut den buddhistiskt influerade romanen Siddhartha. När boken filmatiserades i början av 1970-talet var det faktiskt en svensk – Sven Nykvist – som stod för det suveräna kameraarbetet.

Om vi tänker oss att Hesse faktiskt hade nått fram till Thalassery, hans mors födelseplats, kunde han ha hängt i Mahé som då var en fransk koloni ett tiotal kilometer söder om staden. Än i dag är Mahé känt för sina många barer – man passerar en var tionde meter – så det är ett perfekt ställe att tillbringa en varm eftermiddag, speciellt eftersom min skjorta dryper av svett efter en heldag med sightseeing. I och med att Mahé inte tillhör Kerala så tycks hela ekonomin gå runt på öl-, vin- och sprithandel, eftersom Kerala där alkohol är nästintill förbjudet (utom på vissa finare hotell som getts licens att servera till turister) har få barer. Jag återupprättar den perfekta vätskebalansen med några burkar iskallt öl.

Sedan är det dags att äta och jag återvänder till Thalassery. På grund av de franska kopplingarna är en av Thalasserys populäraste och äldsta restauranger känd som Paris Hotel. Det ligger ett par hundra meter söder om Gundert Road och är inrymt i en kulturarvsbyggnad som en gång hyste ett av Keralas första tidningstryckerier. Vem vet – kanske det till och med var den samma som Hesses morfar grundade?

Man får dock inget tyskt vitvin eller franska haute cuisine här, men jag slevar i mig en sagolikt väldoftande fiskbiriyani i den lokala Thalasserystilen, och som rekommenderas varmt av en trevlig servitör som kan lite engelska men ingen tyska eller franska. Jag bryr mig inte ens om att fråga om han har läst Stäppvargen eller råkar ha en mp3 av Born to be Wild på sin mobiltelefon. För jag blir så tagen av den här fiskrätten som överträffar all paella och risotto som jag proppat i under mina resor i södra Europa – och även Hesse, om han hade kommit hit, skulle möjligtvis ha uppskattat anrättningen eftersom den är mindre kryddstark och inte så oljig som typiskt normal indisk biriyani kan vara ibland. Riset ångkokas i ett förslutet kärl med et urval kryddor och vid något tillfälle tillsätts själva fisken som lokalt heter ”aikora”, men också kallas för kungsmakrill och tydligen kan väga upp till 45 kilo. För en som mig, som älskar makrill i alla dess former, är det en storslagen upplevelse att smaka på en köttig 45-kilosmakrill (även om biriyanin förstås inte innehåller någon hel fisk i den storleksordningen).

De många sidorätterna som man kan beställa på Paris Hotel inkluderar meen moilee (en sorts fiskcurry), chemmeen mulakittathu (chiliräkor), meen pollichathu (fisk tillagad i bananblad) och annat med lika frestande namn samt överkomliga priser.

När jag satt där och smälte min måltid över ett glas te och spekulerade över vad jag just upplevt, slogs jag av tanken på att utan detta Thalassery, denna härliga lilla stad som hans morfar blev så förtjust i, skulle Hermann Hesse kanske inte ha påverkats av hemmets indiska filosofiska boksamling och eventuellt inte blivit en grubblande författare, och därmed kanske inte heller skrivit Stäppvargen… och då skulle förstås världens första stora heavymetalband ha fortsatt harva på som ”Sparvarna” och vad skulle vi då ha kallat hårdrock med ett annat namn? En lustig tanke.

Författare till bl a Tandooriälgen (2006).