Premiär! Fria vågar publicera anonymt. Så nu är jag här. Andra tidningar vill publicera mitt face och namn. Nån dag kanske jag gör det själv. Men just nu känns deras erbjudanden som att de vill lyfta mig högt och sen kasta mig till vargarna. Se dem slita mig och mitt privatliv i stycken.

Ofta hör vi om kvinnor som tar sin första plats i det offentliga. Många ångrar sitt mod. De tystnar fort.

Att skriva ”jämställdhet är enligt mig när man tar en feministhora i fittan med en kökskniv” faller under ”yttrandefrihet”. Det är inte någon särskild female som pekas ut för knivknull. För att hot mot kvinnor ska vara olagliga krävs att det inte är ett ”allmänt påstående”, som vid hets mot folkgrupp.

Många gapar om polisresurser och prioritet, men på lagstiftarns buffé finns inget att hämta. Nyfascististerna, antifeministerna och svansen av kvinnohat och normaliserad rasism är vårt problem. Bötfäll ett troll, vinn ingenting! Det kommer fler. Det är föräldratrollen: strukturen och det politiska läget, som vi ska släpa ut i solljuset och se förvandlas till sten. Vi behöver social justice, inte hårdare statlig kontroll av internet. Jag vet några som sjöng: ”Den som själv har nåt å dölja ropar på förstärkt polis.”

Det är inte bara systemhatar-ladies som drabbas. I princip alla grupper offentliga kvinnor möts av hot och hat. Bara genom att synas triggar vi dem. Jag läste om ”Rågsved gäris”, tjejer som börjat följa varandra hem på natten: ”manshatare som bör dö kreativt sexualiserad död”, sa kommentarsfälten sammanfattningsvis.

Nån annan bloggade om könsneutrala barnkläder, och slutade rädd för sitt liv. Inte ens mamis vars mission är typ det bästa cupcake-receptet slipper undan helt.

Vad ska man behöva offra för att höras? Jag kommer ut och sen ligger mitt socregister på Flashback och min rörelsefrihet på historiens soptipp.

Kanske är priset för representation anpassning? Att ge verklig möjlighet att höras genom att bara skita i bildbyline! Anonymitet kan vara mer än personskydd. Det ligger en demokratisk vinst i att inte kunna döma boken efter omslaget. Är det intressanta vem skribenten är, eller analysen hen skriver fram? Vill vi ha idoler eller ideologi?

Jag vill inte bli famous, jag vill att folk ska sluta va liberaler av bara farten. När individualismen går runt i hjulet som en uppklädd, tjackad hamster med kindpåsarna fulla av varumärkesprofilering, karriärpellets och kändisskap är det lätt att glömma att den bästa dieten inte består av karismatiska personer.

Nätverka ihjäl dig! Eller keep it real, det bästa käket är lättsmält, begripligt fomulerad politik.

Jag har alltid avundats fotbollsboysen, de älskar (och hatar) som en kollektiv massa. För individualism och identitetspolitik är ensamt, kallt. Men mest är det en återvändsgränd. Politik är inte personer. Ta den trötta avgångscirkusen. Inte måste riksdagsligan avgå för att de kört för fort, rökt en joint eller praktiserat sina välkända politiska värderingar privat. They gotta go på grund av de politiska beslut de är skyldiga till. Stängda gränser är inte lugnt, oavsett om partiföreträdarna har rena belastningsregister, pissetester eller bokföringsböcker. Det spelar ingen roll om det var Stefan eller Kenta som hade järnröret.

Tänk att bara få mala ner alla enskilda. Ba knö genom färskvarnen och ut på andra sidan. Som en blodröd smet. En gemensam enhet som skiter i enskilda face. Inklusive mitt.