Att hugga träden och ha skogen kvar
I Sverige har kalhyggesbruket dominerat sedan mitten av förra seklet. Vi har huggit ner våra naturskogar och omvandlat dem till trädplanteringar med ett trädslag, i en ålder. Det är en skogsbruksmetod som är omöjlig att förena med bibehållen biologisk mångfald och vårt behov av att vandra i levande skogar.
Visst, de senaste 25 åren har man börjat lämna en högstubbe här, ett evighetsträd och en nyckelbiotop där. Visst är det bättre än att hugga ner allt och ha helt kalhugget, men det är inte tillräckligt. Själv har jag fått uppleva hur de underbara skogarna jag blev förälskad i när jag för 30 år sedan kom till Högboda i Värmland, har förvandlats till fula kalhyggen och sedan till granplanteringar. Det fick mig tidigt att intressera mig för andra skogsbruksmetoder. Både som skogsägare och som politiker.
En av nyckelfraserna i artskyddsförordningen är ”bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter”. Det är oftast inte skogsbruk i sig som är problemet – utan kalhyggesbruket. Det går inte att både hugga ner en skog och bevara den.
I våras aviserade Sveaskog att man tänkte kalhyggesavverka skogen som gränsar till Tivedens nationalpark. Något som fick kommunen, företagarna och boende att protestera vilt. Sveaskog har nu backat och meddelat att man istället tänker använda sig av skonsammare avverkningsmetoder. Det är bra, men vi behöver ett skifte så att det blir norm istället för undantag att bedriva ett naturnära, hyggesfritt skogsbruk i våra svenska skogar.
Tyskland ligger steget före oss i utvecklingen. Man har på många håll övergivit granplantagen, har en lagstiftning som förbjuder stora kalhyggen och en FSC-certifiering som helt förbjuder trakthyggesbruk.
Skogarna runt Lübeck sköts sedan 25 år med ekosystembaserat skogsbruk. De har utvecklat en metod så att de både kan hugga träd och ha skogen kvar.
I våras var jag där och studerade deras skogsbruk. Skogarna gallras varsamt och träden huggs när de nått måldiameter. Man är noga med att lämna träd som är extra viktiga för djur och växtliv i skogen. Detta har gjort att man nu kan skryta med att ha 180 häckande par av mellanspetten – en hackspett som är så gott som helt utrotad i Sverige.
Vi besökte underbara ädellövskogar, som är de naturliga skogarna för området. Men också planterade barrskogar som nu håller på att omvandlas till lövskogar. Besöket gav många tankar kring hur vi i Sverige skulle kunna ställa om till ett annat skogsbruk. Få till mer blandning av trädslag i våra skogar. Låta de träd som trivs på platsen växa. Slippa kostsamma åtgärder som markberedning, plantering och röjning. Och, när träden är stora nog att avverkas, göra det genom att göra så lite ingrepp i skogen som möjligt. Kort sagt kombinera levande naturliga skogar med skogsbruk.
Stina Bergström är värmlänning, riksdagsledamot (MP) och skogsägare.