Kommunikationerna här på landet är inte frekventa. För att ta sig från boendet till språkcaféet är de flesta beroende av att folk ställer upp och skjutsar. Det gör folk i mån av tid. På språkcaféet lagas mat, bakas, slöjdas, yogas, umgås och dansas. Bland annat. Barnen pysslar. Ibland kör någon fast i leråkern bredvid. Då blir en del av manfolket entusiastiskt över att få göra något så praktiskt som att gräva loss bilen. De som varit språklärare i sina hemländer fungerar som tolkar, men människor pratar förvånansvärt bra med varandra även om en bara pratar svenska och den andra enbart arabiska.

Jag försöker föreställa mig hur det skulle varit att leva ett lugnt liv som lärare i engelska och franska i en storstad med några år till pensionen och en dag vakna upp i en skräckfilm som inte tar slut utan bara blir värre.

Jag försöker föreställa mig hur det är att se nära och kära dö och lemlästas, få huset bombat och bli tvungen att välja mellan att dö eller ge mig av.

Jag försöker föreställa mig hur det är att bli upphissad i helikopter från en sjunkande gummibåt och slutligen hamna med okända människor, som också tvingats leva i skräck, och vänta månad ut och in med enbart en liten fickpeng till det nödvändigaste.

Jag försöker men kan inte sätta mig in.

Bland människorna på språkcaféet finns en liten del som inte har haft större möjlighet att gå i skolan, men de flesta har yrkeserfarenhet. Där finns också gymnasielärare, ingenjörer, doktorer, fiskare, nutriologer, experter på logistik och förskollärare.Vi har dragit igång ett projekt om innebär att vi lagar mat tillsammans och lär oss av varandra, svenskar, nya svenskar och presumtiva svenskar. Vi har bara börjat men jag har redan lärt mig massor om människans villkor, språk, geografi och matkulturer. Hur vi hälsar är viktigt för många, speciellt svenskar. Jag har inte fått kläm på kindpussandet ännu. Ibland är det två, ibland tre eller till och med fyra. Pinsamt när pussen landar på näsan. Jag har utvecklat en metod som innebär att jag låter mig föras i pussandet, ungefär som när en dansar pardans och inte för. Går granska bra.

Ibland sätter någon på musik i mobilen och dans utbryter. Syrisk folkdans är häftigt, precis som svensk. Kanske Åkesson för en gångs skull hittat ett korn när han ville se mer folkdans i förorterna. Erfarenhetsutbyte i folkdans ser jag fram mot. Kanske något för Svenska folkdansringen om det inte redan finns.

Jag funderar över de enkla och lågbetalda jobb som somliga välbetalda svenskar anser ska inrättas. De jag möter verkar ha utbildningar och färdigheter för sådant som landet har behov av. De flesta av de unga människor som är arbetslösa i storstädernas förorter är inte nyanlända. De har oftast bott länge eller är födda i Sverige. Måste så vitt jag förstår vara Sverige som nation som misslyckats med att ge dem en utbildning som kan ge försörjning och möjlighet till ett vettigt liv här.

Inser att det inte är enkelt, men att det inte finns enkla lösningar på svåra problem inser väl alla som är något mer begåvade än Donald Trump.