För Agneta Mallén väcktes intresset för medborgarjournalistik när hon och några vänner började diskutera det övervakningssamhälle vi lever i i dag, där alla kan filma varandra och lägga ut filmklippen på internet. Där kan de sedan ses och kommenteras av vem som helst. Agneta Mallén började studera fenomenet och vill nu med sin forskning problematisera vårt många gånger okritiska sätt att förhålla oss till medborgarjournalistik.

– Det finns flera stora fördelar med medborgarjournalistik. Man kan få ögonvittnesskildringar från platser där etablerade medier inte har direkt insyn, till exempel länder i krig. Det är också väldigt positivt att medborgare kan granska till exempel övervåld och maktmissbruk och göra det synligt för allmänheten. Men hur vi använder och tolkar de filmklipp vi ser och vad de väcker i oss människor, det är mindre bra, säger Agneta Mallén.

Det finns flera olika definitioner av medborgarjournalistik. Agneta Mallén menar att den definition som de allra flesta kan enas om är att det handlar om att den tidigare publiken nu har blivit aktör och att materialet plockas upp och sprids vidare av etablerade nyhetsmedier. Agneta använder sig av en vidare definition, där hon även innefattar sådant som sprids vidare av bloggare och andra aktörer på nätet. I sin forskning fokuserar hon främst på vårt okritiska förhållningssätt till den typen av information, men även på hur den kan leda till nätmobbning.

Hon har bland annat undersökt ett fall som inträffade i Finland år 2007. Där spreds ett filmklipp på sociala medier för några år sedan under rubriken ”Crazy granny”. Det visar en äldre dam som ser ut att försöka smita ifrån en taxinota. Klippet har visats hundratusentals gånger och i över femhundra kommentarer blev damen smutskastad och idiotförklarad. Det har även gjorts olika skämtversioner av filmklippet där man driver med henne.

– Kommentarerna på nätet om den gamla damen var oerhört grova och elaka. Många var sexistiska och uppmanade till våld. Dessutom hängdes hon ut med namn och adress på nätet, berättar Agneta Mallén.

Agneta Mallén tog del av taxichaufförens anmälan mot kvinnan och förstod då att det handlade om en helt annan historia än vad som framgick av filmklippet. Det visade sig att damen inte alls hade velat smita från taxinotan utan konflikten handlade om att hon hade råkat spilla på sätet i taxin, något som chauffören ville ha skadestånd för innan han släppte iväg henne. Men polisen klassade nedspillningen i taxin som en olyckshändelse och lade ner förundersökningen.

Agneta Mallén menar att fallet är ett typiskt exempel på när det som vi tror har hänt genom vad vi ser i ett filmklipp, faktiskt inte har ägt rum. Åskådarna trodde att kvinnan hade brutit mot lagen, trots att det inte hade hänt.

– Det är viktigt att inse att det vi ser inte är sanningen utan bara en del av den, om ens det. Klippen är tagna ur sin kontext och det vi ser är möjligtvis en del av ett större händelseförlopp.

Hon betonar också att hatet mot kvinnan var otrevligt att läsa.

– Det handlar om hat som riktas mot en riktig människa. Bara tre av 600 kommentarer till filmklippet försvarade kvinnan och av dem önskade en att hon skulle få hjälp, så även där fanns en negativ syn på henne. Den här frågan har många bottnar och en är att tittandet skapar en vi-känsla – att alla vi som tittar tycker samma sak.

Ett annat exempel på nätmobbning som bygger på ett medborgarjournalistiskt filmklipp är en tjej i Sydkorea som blev filmad när hon åkte tunnelbana med sin hund och inte plockade upp hundens bajs från golvet. Också hon blev uthängd på internet och väldigt hårt kritiserad.

– Det blir som virtuella rättegångar där alla som tittar dömer den som filmats, trots att den filmade personen kanske inte ens begått något brott, säger Agneta Mallén.

Varför har vi inte ett mer kritiskt förhållningssätt till filmklippen?

– Jag tror att en anledning är filmernas kvalitet. De är ofta lite gryniga och suddiga och filmade med skakig hand. Det kan göra att de uppfattas som mer neutrala och riktiga skildringar av verkligheten än en film som har blivit redigerad och putsad. Vi uppfattar det vi ser som något som verkligen har hänt. Filmklippens utformning påminner lite om material från en krigskorrespondent som rapporterar medan bomberna faller.

– Det är ett liknande sätt att förmedla en bild av något, och det ger lite samma känsla.

Agneta Mallén menar att det är viktigt att tänka på att det är filmaren som skapar ramarna för det vi ser. Det vi får är den personens tolkning av en händelse. Det visar också det uppmärksammade fallet med två väktare som anklagades för att brutalt brotta ner en nioårig pojke på Malmö central år 2015, menar hon.

– Då hade olika personer på plats filmat olika saker som hade med händelsen att göra. Filmklippen visade olika versioner av det skedda. Det är viktigt att inte bara förlita sig på ett klipp utan att använda flera källor för att få information om en händelse.

Hur kan vi göra för att förhålla oss mer kritiskt till medborgarjournalistik i stort?

– Det beror delvis på vem man är och vad filmerna används till. I dag används sådana här filmklipp som bevismaterial i rättegångar. I Finland hade vi till exempel ett fall år 2007, där två väktare sparkade på en man som var bojad och låg på marken. De blev dömda delvis på grund av de filmklipp som lyfte fram och visade deras agerande.

– Men för rättsväsendet är det alltid mycket viktigt att tänka på att ett klipp kan vara taget ur sin kontext och i bästa fall visa en del av sanningen. Det är ingen livesändning av ett komplett händelseförlopp utan det man ser är en människas synvinkel av en händelse.

– När det gäller medborgarjournalistik som plockas upp av etablerade medier ska man ha i åtanke att materialet inte har kunnat granskas på samma sätt som annat redaktionellt material. Och för allmänheten i stort är det alltid ett första steg att se på den här formen av medborgarjournalistik med ett kritiskt öga.