För snart fyra år sedan startade Annesofie Blixt föreningen Tilia, en ideell förening som stödjer unga som mår psykiskt dåligt. Hennes starka engagemang bottnar i hennes egen kollaps vid dryga 20 års ålder. Då hade hon i flera år levt ett hektiskt liv, med mycket jobb, festande, resande – och med ätstörningar. Tills benen en dag vek sig under henne en festnatt på en krog i Stockholm. Hennes vänner trodde att hon hade blivit drogad, men sjuksköterskan på sjukhuset förstod. Hon frågade om Annesofie åt ordentligt, sov ordentligt. Det blev en vändpunkt för Annesofie, som efter det började kämpa för att må bättre. Först i efterhand förstod hon att hon hade mått väldigt dåligt, och att hennes psykiska ohälsa handlade om en krock med omvärlden.

– Jag var en blyg person, som tänkte efter mycket innan jag pratade. Jag brydde mig inte om betyg i skolan eller om auktoriteter. Jag kände att jag inte brydde mig om samma saker som andra, men att personer som jag inte fick något utrymme i skolan. Därför speglade jag mig i andra, försökte bli som dem och flydde in i ätstörningar, eftersom man trubbar av sina känslor när man inte äter. Senare flydde jag in i mycket arbete och resande.

Hon kan se liknande mönster hos många av de ungdomar hon möter i dag. Det måste inte handla om att man har någon diagnos, men många mår inte så bra som de skulle kunna må.

– Jag tror att det handlar om ett fel på vårt sätt att se på människor, att alla ska pressas in i samma mall. När jag gick i skolan hade jag till exempel kunnat få uppmuntran för den jag var, för att jag brydde mig om andra och såg andra. Istället tillbringade jag en stor del av tiden med att försöka undkomma att hålla föredrag, eftersom jag hade blivit rädd för det.

Annesofie Blixts egen kamp för att må bättre tog henne på en inre resa där hon använde olika verktyg för att få en bättre självkänsla.

– Jag har alltid haft ett bra självförtroende, jag vet att jag kan prestera. Men däremot hade jag problem med självkänslan, att se att jag hade ett värde oavsett vad jag presterade. Och att bara känna, bara vara.

Hennes egen resa ledde till att hon började engagera sig ideellt, bland annat i stödchattar för unga tjejer på en tjejjour. I mötet med de många ”gulliga ungdomar som peppade henne att hon var bra på att stötta” insåg hon att hon hade hittat sitt kall, och år 2012 startade hon sin egen förening, Tilia.

– En orsak var att jag ville välkomna alla människor, även killar och personer som inte identifierar sig med något av könen. Jag ville också att vi skulle ha öppet oftare än många andra stödjande insatser har. Många ungdomar hade sagt till mig att det stöd som finns inte passar dem. Varför är det till exempel inte öppet på fredagar och helger, då många mår som sämst? Samhället möter inte ungdomar på deras egna villkor. Tilia har därför en chatt som har öppet alla dagar under hela året.

Föreningen finns till för alla ungdomar som är i behov av stöttning.

– Det finns så många som känner som jag gjorde, som är ångestfyllda, oroliga eller har egenskaper som inte passar in i samhället. Men för dem finns inget stöd att få från samhället, eftersom man inte mår tillräckligt dåligt för att få hjälp av till exempel BUP. Därför startade jag Tilia.

I september har Tilia funnits i fyra år. Föreningens arbete består av tre delar: det förebyggande, stödjande och opinionsbildande. Den arbetar bland annat med utbildningar, kurser och workshops om psykisk hälsa och självkänsla. Fö-reningen har också en chatt som normalt sett är öppen årets alla dagar, men som just nu är under upprustning. På hemsidan presenteras alla volontärer som arbetar med chatten.

– Vi vill sänka trösklarna för att det ska bli så tryggt som möjligt för ungdomarna. En del som vill ta kontakt med oss är till exempel oroliga för att de ska råka börja chatta med någon som de känner. Och den som vet att den vill chatta med en specifik volontär kan se vilka tider just den personen finns på chatten.

Föreningen anordnar även söndagsmys, olika aktiviteter i Stockholm, Göteborg och Malmö och en lägervecka, med inriktning på självkänsla, varje år.

Det är mest tjejer som deltar i de olika aktiviteterna, men ju fler manliga volontärer de haft på chatten, desto fler killar har sökt sig dit.

– Vi har jobbat mycket på att försöka nå fler killar. All statistik säger att tjejer mår sämst, men att killar begår flest självmord. Hos oss finns killarna mest på chatten, där det finns avstånd och anonymitet. Men de är fantastiskt duktiga på att prata om tankar och känslor. Vi måste ge dem cred för det och sluta prata om killar i gamla termer, säger Annesofie Blixt.

Hon ser ungdomars psykiska ohälsa som ett strukturellt problem, på flera olika nivåer.

– Reklambranschen jobbar till exempel stenhårt för att få ut en produkt och sedan använder man psykologi för att på olika sätt nå unga tjejer, som är en köpstark grupp, och få dem att känna att de behöver produkter för att duga. Kanske är det produkter som även är dåliga för miljön. Sådant tänkte jag mycket på när jag mådde dåligt. Vad är det egentligen för mening med det?

Ett annat exempel är sensationslystna löpsedlar, till exempel om terrorhot, som sitter i höjd så att barn ser dem. Barn som inte har förmågan att urskilja ren fakta.

– För någon som redan har ångest kan det ge ännu mer ångest. Man spär på ett redan dåligt mående.

Själv brinner Annesofie Blixt för att istället ge ungdomar en bra självkänsla och utrymme att få vara sig själva. Helst skulle hon vilja att självkänsla blev ett ämne i skolplanen.

– Självförtroende handlar om det du gör, medan självkänsla handlar om ditt värde som människa, oavsett vad du presterar eller vad andra gör mot dig eller tänker om dig.

Hon menar att idealet i dag är att man ska lägga locket på sina känslor och köra på. Det är det vi kallar för starkt i vårt samhälle.

– Det behöver så klart inte vara något fel i att vara så, men det utesluter inte att det finns andra sätt att vara stark på. Som de ungdomar som behöver tänka efter mycket, men som fyller hela rummet med sin närvaro. Vi behöver deras styrka i världen också.

Hur skulle ditt drömsamhälle se ut?

– Det är faktiskt en fråga som jag brukar ställa till ungdomarna också. De allra flesta svarar då ett samhälle där alla får vara som de är, utan att bli bedömda och värderade för sitt utseende eller sina egenskaper. Jag pratade med några vänner för en tid sedan, där en har dyslexi, en har talfel och själv har jag en hörselnedsättning. Men ingen av oss hade lagt märke till det hos de andra, eftersom vi alla har lagt ner så mycket energi på att dölja det för omvärlden. Vi kämpar så hårt för att vara precis som alla andra, när vi istället skulle kunna lägga all den tiden och kraften på annat. Jag skulle vilja ha ett mer accepterande och inkluderande samhälle, där ingen behöver känna att den är fel. Det är precis som jag brukar säga till ungdomarna när de pratar om sina egenskaper – en del är introverta, andra tar mycket plats, någon är medlare – och alla behövs. Det är så vi bygger ett samhälle tillsammans.