Det var efter en konferens om relationen mellan kyrkan och samer år 2011, då samiska företrädare berättade om hur det gamla förtrycket påverkar samer än i dag, som Svenska kyrkan tog initiativ till flera åtgärder efter samiska önskemål. Vitboken är en del av det åtgärdspaketet. Den kom ut våren 2016 och är en vetenskaplig antologi, skriven av ett 30-tal forskare som har undersökt olika aspekter av Svenska kyrkans behandling av och relation till samerna genom historien. Ungefär samtidigt kom en bok om nomadskolorna ut, också den ett initiativ från Svenska kyrkan. Den består av intervjuer med äldre samer som berättar om sina erfarenheter av skolorna. I början av 1900-talet var kyrkan en del av skolväsendet och medansvarig till att upprätta nomadskolor för samebarn som levde nomadliv. Skolorna har i efterhand fått mycket kritik, bland annat för att barnen skildes från sina föräldrar under hela terminer och för att de inte fick tala samiska.

Kaisa Syrjänen Schaal är chef för enheten för flerspråkighet inom kyrkan på nationell nivå. Inom enheten samordnas arbetet bland kyrkans fem språkminoriteter: finska, meänkieli, teckenspråk, samiska och romani chib. Enheten ansvarar också för Samiska rådet, som ska främja samisk kultur inom kyrkan. För Kaisa Syrjänen Schaals del har vitboken tydliggjort bilden av kyrkans ansvar för det historiska förtrycket av samerna.

– Jag kände ju till historien sedan tidigare, men jag hade nog inte fullt ut förstått att kyrkan var så delaktig i förtrycket, säger hon.

Vitboken tar bland annat upp tvångskristnandet av samerna på 1500- och 1600-talet och förtrycket i rasbiologins namn i början av 1900-talet. En del präster öppnade dörren till lokalsamhällena för rasbiologer. På den tiden var lokala präster auktoriteter och när rasbiologerna kom till byn underlättade en del präster för dem genom att ge dem tillträde till skolorna och samer som bodde i församlingarna.

– En del barn som gick i nomadskolor har berättat om hur de fick besök i skolan av personer som mätte dem på olika sätt. Det var först senare som de förstod att det som hände inte var okej.

Det fanns också enskilda präster som pekade ut samiska gravar och på så sätt bidrog till att dessa grävdes upp och att kvarlevorna hamnade på museer och institutioner. En del av skeletten ligger än i dag kvar på elva svenska museer, vilket konstaterades i en rapport från Statens historiska museer till regeringen våren 2016.

– Det har bevisligen funnits en människosyn inom kyrkan som inte går ihop med kyrkans budskap, säger Kaisa Syrjänen Schaal.

I januari 2017 kommer vitboken, en tegelsten i form av en vetenskaplig antologi på cirka 1300 sidor, ut som en sammanfattning i en populärversion, med en kommenterande artikel av Samiska rådets ordförande Sylvia Sparrock. Vitboken kommer även ut digitalt i höst. Kaisa Syrjänen Schaal hoppas att den på så sätt ska nå ut till fler människor.

– Jag tror att man behöver sprida kunskap om historien bland både samer och kyrkan och samhället i övrigt. De kränkningar som skedde då påverkar relationen mellan samer och majoritetssamhället i dag, men det är många som inte känner till historien.

Hon är tydlig med att de två böckerna inte innebär att varken dokumentationen eller försoningsarbetet är komplett, utan tvärtom är en början på en fortsatt försoningsprocess mellan samer och kyrkan.

– När nomadskoleboken kom ut fick den ett positivt mottagande av många samer. Men man sa också: vad händer nu? Och hur kan vi sprida kunskapen vidare?

Även i Kanada, Norge och Finland pågår i dag försoningsprocesser mellan kyrkor och urfolk. Nyligen möttes företrädare för kyrkor och urfolk från olika länder, bland annat Sverige, på en konferens i Trondheim för att dela erfarenheter.

– Norge ligger lite före oss och från dem kan vi bland annat lära oss att ursäkter i sig inte leder till försoning, utan det krävs också praktiska förändringar i vardagen och ett förändrat förhållningssätt.

Kaisa Syrjänen Schaal menar att för Svenska kyrkans del handlar ett sådant praktiskt arbete bland annat om att få samer att känna sig mer välkomna i kyrkan.

– En del församlingar har till exempel många samiska församlingsbor, men utan att det återspeglas i församlingens arbete.

Svenska kyrkans förtryck av samerna handlade ju delvis om att man var delaktig i att försöka utrota deras traditionella religion. Finns det några tankar om att kyrkan ska arbeta för att stärka deras ursprungliga religion?

– Nej, vi har inte fått några sådana önskemål från samiskt håll. Men däremot har vi fått önskemål om att det samiska ska synas mer i gudstjänsterna och att det ska finnas mer kunskap om hur samer vill ha ceremonier som begravningar och dop.

Önskemålen och försoningsprocessen har lett till att det i dag pågår ett arbete för att stärka den samiska identiteten inom kyrkan. Man har bland annat översatt gudstjänstmaterial och delar av kyrkohandboken, som anger ordningen för olika gudstjänster, till samiska. Man är också i färd med att översätta fler psalmer till nordsamiska.

– På så sätt kan det bli lättare att synliggöra samiskan och respektera samiska traditioner i gudstjänstsammanhang.

Ända sedan 1980-talet har det även funnits ett samiskt konfirmationsläger, vilket i år hade ett 40-tal deltagare. Det brukar vara populärt, berättar Kaisa Syrjänen Schaal.

– Det är viktigt att känna att man får vara sig själv och att man får vara stolt över sin identitet. Att få vara i ett sådant sammanhang kan vara ett sätt att göra det på.