Transpersoner är utsatta för diskriminering och allvarliga kränkningar inom alla livets områden – på jobbet, i skolan, i affären, i kontakten med myndigheter och sjukvården. Detta visar den hittills största undersökningen i sitt slag, genomförd av Folkhälsomyndigheten.

Inledningen till Maria Ramnehills debutbok Ett transfeministiskt manifest förtydligar: ”Livet som transkvinna i det här samhället är att – i bästa fall – vara ett skämt. Ingen aspekt av samhället eller kulturen refererar till våra erfarenheter som värdefulla eller ens som mänskliga.”

Men allt är inte mörker. Livet kan även, som Maria Ramnehill skriver, vara jäkligt bra. Hennes förhoppning med boken är att göra upp med föraktet mot transkvinnor och att nå ut till unga transtjejer för att ge stöd och inspiration.

– Det vore fint om boken kan ge stöd för någon som är på väg ut. När jag var på väg ut som kvinna var det viktigt för mig att hitta fram till tjejer som skrev om sina erfarenheter. För egen del är syftet med boken att förstå mig själv i den kultur jag lever i.

Som journalist skriver Maria Ramnehill ofta om hur transkvinnor skildras i populärkulturen. Filmer och böcker fyller en viktig roll som identitetsskapare, men när transpersoner skildras blir resultatet ofta stereotypt och fördomsfullt. Berättelser om transpersoner är nästan utan undantag återgivna från cispersoners perspektiv och ofta koncentreras berättandet kring själva transitionen.

– Det måste finnas andra berättelser, om livet efter transitionen, men det verkar inte lika intressant att skildra att transmän och transkvinnor har ett helt vanligt liv, säger Maria Ramnehill, som tillägger att det de senaste åren kommit fler berättelser om transpersoner, som Transparent och Transamerica, men att dessa fortfarande fokuserar på de anhöriga.

– Det är i alla fall försök att göra bättre skildringar. De värsta representationerna, monsteraspekten av transkvinnor, är åtminstone inte kvar längre.

”När man sällan ser sig själv speglad i kulturen får varje liten bild ett enormt genomslag”, skriver Maria Ramnehill. En film som betytt mycket för henne är Ester Martin Bergsmarks Nånting måste gå sönder.

– Den kom efter att jag påbörjat transitionen, men för mig var det en skildring som jag inte visste att jag saknat. Bergsmark var väldigt noga med att göra en film som inte förklarar någonting för cispersoner. Det filmen gör i motsats till andra transitionsberättelser är att den inte handlar om huvudkaraktärens förvandling och att den skildrar en transpersons liv helt ifrån dennes perspektiv. Detta hade jag aldrig sett tidigare, säger Maria Ramnehill.

När media skriver om transfrågor blir det ofta fel, enligt Maria Ramnehill. Det handlar nästan alltid om cissamhällets syn på transfrågor. Ofta är rapporteringen exotiserande och vanligt är att man använder fel pronomen, som när Ester Roxbergs biografi Min pappa Ann-Christine blev omskriven.

– Alla som skrev om den boken använde pronomenet han om Ann-Christine. Likadant var det när Göteborgs-posten skrev ”hon” om en transman som fick rätten att registrera sig som far i en rättegång mot Skatteverket. Jag kontaktade tidningen för att säga till dem att de borde skriva ”han” om den här personen, då ändrade de till personen istället, berättar Maria Ramnehill.

Transfeminism kritiserar feminismen ur ett transperspektiv och transrörelsen ur ett feministiskt perspektiv. Främst försöker den förstå transkvinnors plats i feminismen och i patriarkatet och strävar efter att avskaffa det system som förtrycker. Ett mål är att vi till slut kan minska könets betydelse i vår kultur.

– Vi tillmäter det konstiga och tomma begreppet kön väldigt massa mening. Det är något som är så grundläggande när vi betraktar våra medmänniskor, och när folk inte kan placera någon i en könskategori blir de obekväma. Målet vi borde sträva efter är att göra kön meningslöst, betonar Maria Ramnehill.

För att skapa förändring krävs fler starka röster. Finns det för få transaktivister som tar plats i den offentliga debatten?

– Det finns många duktiga och kunniga personer som jag tycker borde ta plats och synas i media. Ett problem är att man inte anses som objektiv när man är trans och skriver om transfrågor, säger Maria Ramnehill.

Din bok innehåller många intressanta frågeställningar, finns det några av dem som du tycker är viktigare än andra?

– Vårdens bemötande av transpersoner är absolut en av de viktigaste. Det är nödvändigt att helt reformera hur vården och utredningsteamen ser på sitt uppdrag. Som det är nu bygger utredningarna av transpersoner på en väldigt normativ syn på kön. Även hur kulturen och media skildrar transpersoner tycker jag är viktiga frågor, säger Maria Ramnehill.

Även om mycket återstår att förändra går det att se förändringar, även om det går långsamt.

– När jag pratar med äldre transpersoner så brukar de alltid säga att allt är så mycket bättre i dag. Samtidigt är det vi unga som får visa att det fortfarande finns saker att klaga på. Det är viktigt att fortsätta kämpa och att hoppas på förändring. Men det kan även gå åt andra hållet. Vi vet inte vad som händer med Sverigedemokraterna i riksdagen just nu och extremhögern är på frammarsch, säger Maria Ramnehill.