Ett parti söker ledare. Ett parti som bildades för att bland annat undvika just ledare. Partiet skulle ha företrädare. Så var det sagt.

Det är mer än en semantisk skillnad på att leda ett parti och att företräda det. Det är en attitydskillnad.

Miljöpartiet utformade en egen modell. Språkrör istället för partiledare. Språkrören skulle vara två – en man och en kvinna. Idén hånades i medierna.

Men begreppet språkrör hade alltså också en annan innebörd: språkrör skulle företräda partiet, inte leda. De då etablerade partierna beskrevs av många gröna som präglade av ”partiledardiktatur”.

De sittande, men ifrågasatta, språkrören meddelade efter partiets krisveckor att de sökte ”ett starkare mandat” för att leda partiet. Hade någon i partiets ungdom vädjat om att få leda partiet med ett starkt mandat hade hen åkt ut med fötterna före. Det skulle vara att bryta mot något av det heligaste som då fanns: delaktig demokrati.

Och dessutom, hade de, innan kängan träffade baken, fått höra att de borde veta vad ledare heter på tyska.

Språkrören hävdade inte bara att det ville fortsätta att leda partiet, utan också att man behöver skärpa politiken.

Vad som skall skärpas är oklart.

Klart är emellertid att de som tidigare hävdat just detta – att partiet behöver skärpa politiken – snarast betraktats som illojala av partiets inre krets. Självinsikten i den reella ledningen, som omfattar fler än språkrören, har varit måttlig. För att uttrycka sig diplomatiskt.

Hur ska ett litet parti, vars hela strategi de senaste tio åren har gått ut på att sitta i regering, kunna ”skärpa sin politik” utan att göra regeringsmedverkan omöjlig?

Ska man plötsligt ta ansvar och säga nej till värdlandavtalet med Nato? Ska man omtolka – utrymmet är större än man påstår – regelverket och kräva stopp för försäljningen av Vattenfalls kolgruvor? Ska man sparka Löfven på smalbenen genom att vägra acceptera reduktion av kärnkraftens effektskatt?

Partiet har gått så långt att det är svårt att backa. Dessutom: vilka språkrör kongressen än väljer riskerar man att fortfarande ha ledare som anser att sänkt arbetstid är ”otidsenligt”, friår svårt att förklara och att det är jobbigt när partiets medlemmar uttalar sig skarpt mot vinster i välfärden.

Dessutom, vem som än väljs till språkrör, har man centralt placerade tjänstemän som identifierar sig som liberaler med grönt prefix. Det ska fan vara grönt språkrör då. Kanske är det just det som fått Carl Schlyter att, åtminstone när detta skrivs, tacka nej till nominering.

Partiet sitter i kläm. Och skälet är lika tydligt som simpelt: partiledningen har i mer än tio är ägnat mer kraft åt att få bilda regering än åt att skapa ideologisk trygghet för gröna värderingar. Man gick in i regeringen utan att analyserat var smärtgränsen går. Frågan är om man inte till och med ansett att ideologisk debatt – och tillit till gröna grundbultar – varit ett hinder i vägen mot den formella makt man strävat efter.

Förnyelse kräver mer än ett eller två nya språkrör. Det kräver uppgörelse med mycket av den kultur som uppenbarligen präglar partiet på riksnivå. Kanske är det därför många ser valet av ny partisekreterare som ett hopp om förändring. Amanda Lind heter hon. Aktiv i Miljöpartiet i Härnösand. Där tror man på idédiskussion, man utbildar nya medlemmar i grön ideolog – att veta vem man är och vart man vill är förutsättning för att man ska undvika det sluttande plan där man till slut säljer sin själ för en s-märkt spottloska förpackad i ett skrin av kattguld.

Men. Att komma in i en partikultur som fått fäste är inte lätt. Det är lätt att slukas när det man tror på ideligen skaver mot sådant som satt sig i väggarna.

Kanske har kulturminister Alice Bah Kuhnke svaret på en tavla som hänger i hennes rum på kulturdepartementet. Där står något om att det behövs en kulturrevolution. Början kan vara att språkrörskandidater söker mandat för att få företräda partiet.