Uteblivet handslag är inte förakt
Många läser oreflekterat in en betydelse av förakt hos de som inte vill ta i hand, skriver Henry
De senaste veckornas mediedebatt är på många sätt förvånande. Som så ofta när drevet går och hela flocken rusar åt samma håll så är utrymmet litet för att stoppa upp. För att säga, ”nämen vänta nu lite, vad är det vi håller på med”? Det verkar bara finnas en tolkning, ett perspektiv, en sanning. Bristen på eftertanke kompenseras med en hög volym och feta typsnitt.
Men frågorna hinner ifatt en förr eller senare. Själv kommer jag att tänka på de mammor på min mottagning som avböjer att ta mig i hand. Eller när jag som läkare inte tar mina patientbarn och föräldrarna i handen, till exempel under infektionsperioder. Är jag, som den gamla gubbe jag blivit, offer för kvinnoförtryck? Eller mansförtryck?? Är jag en kvinnohatare när jag inte tar i hand?
Det är ju faktiskt inte så man kan tro om man lyssnar på debatten att det bara är vissa män som tycker det är svårt med kroppskontakt med kvinnor. Det finns också kvinnor som inte vill ha kroppskontakt med män. Det handlar inte heller bara om muslimer utan också till exempel om judar.
Många läser oreflekterat in en betydelse av förakt hos de som inte vill ta i hand. Personligen har jag aldrig mött något förakt från de kvinnor som inte tagit mig i hand. Tvärt om har de varit måna om att visa aktning och vördnad, särskilt om de sett att jag känt mig avvisad och dum när jag sträckt fram min hand. De har hälsat på annat sätt, ofta genom att hålla sin hand över hjärtat, och förklarat. Ändå väljer man alltid i debatten att tolka ett uteblivet handslag som ett utslag av förakt.
En hälsning är ett sätt att uttrycka respekt och vördnad. Det är det som är det viktiga. Det finns många olika sätt att göra det på, både i Sverige och i världen utanför vårt land.
Handslagsdiskussionen riskerar att fungera som när trollkarlen flyttar vårt fokus så vi tittar bort från platsen där det viktiga händer. Där det verkliga kvinnoföraktet uttrycks. Hur många märkte att (de i högsta grad svenska) målararbetsgivarna samtidigt som hetsen mot MP pågick som intensivast tog strid mot facket för rätten att avskeda kvinnliga målare som går på graviditetspenning?
Men det som kanske skrämmer mig mest efter de senaste veckornas unisona hetsdebatt är bristen på andra perspektiv, eller kanske snarare andras perspektiv. Många unga människor i vårt land hörs aldrig i någon debatt och upplever inte att de har någonting att säga till om. De som nu hängts ut och tvingats bort gav antagligen hopp och inspiration för några av dem. Jag befarar att budskapet de uppfattar är: tro inte att du har en chans. Inbilla dig inte att vi någonsin kommer att behandla dig som en av oss. Det spelar ingen roll hur länge du levt här, om du är född här, om du pratar vårt språk utan brytning. Vår demokrati innebär att du skall tycka som vi. Försöker du något annat så kommer vi att uppfatta det som infiltration. Jag önskar innerligt att jag har fel. Men jag är rädd att vinnarna är kriminella nätverk eller religiösa fundamentalistiska rörelser. Menar vi allvar med att vilja bekämpa en sådan utveckling krävs det en helt annan mognad av politiker, journalister och debattörer.