Upp för backen, några hundra meter från Filipstads busstation, skymtar en gul tegelbyggnad i funkisstil. På håll skulle den kunna misstas för en skola. Snöflingor singlar ner och barnen leker utanför ingången som om de upptäckt allt detta vita för allra första gången. Innanför dörrarna sträcker sig en lång och tom korridor målad i gult och grått. Den här korridoren tillhör inte en skola, utan ett asylboende, och många av barnen som leker utanför upplever faktiskt snö för allra första gången.

– Här finns få framtidsutsikter, berättar 23-årige Kazkaz som kom till Sverige i september 2015 från Syrien.

– Jag vet inte vad som kommer att hända i framtiden… För tillfället ser jag bara ett rum. Jag vet inte vad som kommer att hända sedan.

I värmländska Filipstad, med ungefär 6 000 invånare, bor fler än 200 flyktingar tillfälligt på ett av landets alla asylboenden. Här finns allt som behövs för dagen – men de män, kvinnor och barn som bor här känner sig oroliga. Asylprocessen tar allt från månader till år, och under tiden finns det inte mycket annat att göra än att vänta. Vänta på en osäker framtid.

– Vi kan inte göra något annat än att vänta. Tiden står helt still här på boendet, som Kazkaz uttrycker det med trött röst. Jag har inget egentligt liv här. Jag har inga regelbundna tider för att sova eller gå upp på morgonen. Att sova, vakna och äta är praktiskt taget allt som händer.

Både individer och lokala organisationer i Filipstad har engagerat sig i att skapa sammanhang för de asylsökande på boendet. Varje vecka organiserar kyrkan musikträffar, volontärer driver svenskundervisning på stadsbiblioteket en gång i veckan och två unga syrier, som har bott i Sverige i flera år, har startat ett kafé.

– Huvudproblemet är att vi väntar i ovisshet. Vi vet inte hur lång tid vi kommer att vänta; sex månader, ett år, sexton månader… Det är ingen som vet. Det finns inga tider uppsatta för när vi får komma på intervju hos Migrationsverket. Vi blir inte ens uppdaterade via brev, berättar Kazkaz vidare.

– Ingen kommer hit för att informera oss, och om det kommer någon hit vet de lika lite som vi, säger en man från Irak, som vill vara anonym, om frustrationen i att vänta på det okända. Vi förstår inte processen. Några familjer kommer hit, stannar några veckor och ber sedan om att få bo privat, och så får de det. Jag delar ett rum med sex andra. Hela min familj är här; barnbarn, min son och hans fru. Här finns inget privatliv. Det går an under några veckor, men att leva så här i flera månader utan någon information om vad som kommer att hända är väldigt frustrerande.

23-årige Bassam reste två veckor genom Europa tillsammans med sina tre kusiner och kom till Sverige i september förra året.

– Våra fruar kunde inte följa med oss eftersom det var för farligt. Under vår resa blev vi beskjutna av soldater och människosmugglarna stal från oss. När vi lämnade Syrien sa jag åt min fru att det inte skulle dröja mer än sex månader innan vi skulle ses igen. Vi längtar efter våra familjer så mycket och hoppas att vi snart ska få ses, men vi har ingen möjlighet att berätta för dem när det kommer att bli möjligt.

Kazkaz, Bassam och hans tre kusiner är bara några få av alla dem som väntar i Filipstad. Fyra månader har gått och ingen vet hur långt deras asylansökan har kommit i processen.

– De flesta av oss hade ett bra liv i Syrien. Jag hade en bil, en lägenhet, och allt jag behövde, men precis som många andra kunde jag inte stanna för att mitt liv var i fara. Här finns mat och vi är i säkerhet, och visst är det bra, säger Kazkaz och fortsätter:

– Det finns två sidor av allt här i livet, en bra och en dålig. Vi vill bara bli uppdaterade om våra asylprocesser så att vi vet när vi kan förvänta oss ett beslut om uppehållstillstånd här i Sverige. Det är psykiskt påfrestande att leva i ovisshet under så många månader.