Med jämna mellanrum startar en hajp kring en ung konstnär. Ibland är gallerierna fyllda med till exempel svarta landskap eller målningar som liknar digitalfoto. Konst skapas i sammanhang, men tyvärr handlar det ofta om trender.

Så går det några år. Vem intresserar sig för den som var det stora Namnet för fem år sedan? Eller de svarta landskapen?

Det finns förstås undantag: konstnärer som inte överger sina upptäckter och gallerier och institutioner som håller fast vid vad de tror på, eller låter många blommor blomma.

Konsten är en trång liten nisch i marknadsekonomin där personer och gallerier oftare hamnar i fokus än den problematik konstnärerna brottas med. På en konstsajt kallas till exempel Bigert och Bergström för ”Sveriges mesta klimatkonstnärer”. Vad är en klimatkonstnär?

För att glömma sådana trenduttryck försöker jag, när jag kommer in på en utställning, spana efter om det finns något hett, något som värker och kan störa nattsömnen. Något som får mig att tänka, läsa, skriva, diskutera. Konst måste vara intressant på ett obekvämt vis, lura ut dig på tunn is. Jag har några förslag på vad du kan försöka med när 2016 just har börjat:

Natur och politik

Konstnärer har i ett halvt årtusende hämtat motiv från naturen. Avståndet mellan natur och politik har varit långt. Men i två utställningar som redan börjat är det tvärt om. Båda handlar om den smältande glaciären på Kebnekajses sydtopp. Konstnärsduon Bigert & Bergström har filmat en aktion när de lägger en räddningsfilt över sydtoppen för att hålla värmen borta. Hanna Ljungh har gjort en sex timmar lång film inspelad från nordtoppen för att besökarna ska kunna se hur glaciären smälter.

Kebnekaiseverken har gjorts oberoende av varandra, men när konstnärerna upptäckte att de inte var ensamma, samordnades utställningarna. Hanna Ljungh visar sin film på AnnaElle Gallery och Bigert & Bergström sin på Belenius-Nordenhake. Båda pågår till och med den 14 februari.

Negerkungen

Makode Linde fick inte kalla sin utställning på Kulturhuset som öppnar i morgon lördag för Negerkungens återkomst. Han har tidigare visat den vite mannens nidbilder av svarta, men här blev det för mycket för Kulturhusets vd Benny Fredriksson. Han förbjöd namnet och den ansvariga chefen Marianne Lindberg De Geer avgick i protest och skrev: ”Drömmen om Kulturhuset Stadsteatern som en fri och djärv plats för konsten, yttrandefriheten och de dagsaktuella frågorna är borta.”

Det var ju på Kulturhuset man tänkte rensa ut Tintin. Uppenbarligen har man problem med självcensuren.

Den 26 februari öppnar utställningen In her own hands, ett urval av de närmare 120 000 foton av Vivian Maier som dokumenterar gatulivet i New York och Chicago under 30 år.

30 år i konsten

Vad har hänt i svensk konst sedan 1986? Det kan man få en aning om på Bonniers konsthall som från den 11 maj visar verk av de 76 konstnärer som fått stipendier av Maria Bonnier Dahlins stiftelse under dessa 30 år.

Skulptören Torsten Jurell (som aldrig följt minsta trend) visar androgyna, tidlösa världsmedborgare som i ”en fiktiv marionetteater är på turné”. De uppträder i form av skuggspel, skulpturer, ljus och ljud på Dansmuseet från den 5 februari.

Konst om våld

I morgon lördag öppnar Black friday, en utställning av fotografen Kent Klich på Tegen 2 på Söder. Kent Klich skildrar med sina foton spåren efter fredagen den 1 augusti 2014, då Israels militär utlöste 2 000 bomber, missiler och granater över Rafah enligt det så kallade Hannibaldirektivet. Det innebär att militären hellre dödar en av de egna soldaterna än låter fienden ta honom. Över 130 palestinier dödas den fredagen, de flesta civila.

Under våren visas på Magasin 3 de brittiska bröderna Jake & Dinos Chapmans kommentarer till Goyas Los desastres de la guerra (Krigets fasor), som skildrar övergrepp under den franska arméns invasion av Spanien för 200 år sedan. Även Goyas etsningar visas.

Varning för trender

Nationalmuseum, som håller på att renoveras, ska i en utställning (11/2–4/9) på Konstakademien syna konstnärsrollen. Man blir orolig. Trenden att allt ska personifieras knyts ihop med en annan trend, nämligen att det är viktigare vad en person vill framstå som, än vem hen är. I Nationalmuseums värld kan vi välja på konstnären som ”det ensamma geniet, den kreativa entreprenören, den rebelliska normbrytaren och långväga resenären”. Det är Namnen som gäller och man utlovar ”100 verk av ett flertal av konsthistoriens mest kända namn under de senaste 500 åren”.

Den årliga konströran

Den 12 februari öppnar Vårsalongen – dock inte på Liljevalchs utan på Brunkebergstorg. Salongen är en förvirrande mångfald av allt tänkbart. I år 214 verk. Men man blir desto gladare när man i röran hittar något trendbefriat.