Väggarna inne på Gävle konstcentrum är täckta med över 1 000 pappersark i A4-format som konstnären Anastasia Ax färgat svarta med bläck. Denna jättelika rumsliga installation, som har titeln Copyright, är inte bara svart, utan många av pappersarken är bemålade med vita gipsfläckar i stigande och fallande storlek.

Över golvet har konstnären lagt vitt papper som här och där bär spår av arbetet med det svarta bläcket – som bevis på det stora arbetet.

Rummet kan först ge ett stilla intryck, men snart förvandlas det till en lokal för rörelse och förändring. Ett maskineri, en industribyggnad? Känslan av pågående och utfört arbete uppfattar jag som en viktig del av verket och jag tror att för Anastasia Ax är metoden och det fysiska arbetet minst lika viktiga som det färdiga verket.

När Anastasia Ax använder pappersformatet A4 som en minsta byggsten blir pappret en metafor för skrivande och tecknande och som också refererar till minnen, kunskaper, avtal eller identitet (papperna i ordning eller papperslös). Papper, som funnits i 2 000 år, är också en del i ett flöde – från skogen till massaindustrin och till den som behöver dokumentera något. Förr eller senare hamnar de flesta ark i återvinningen och blir material för nya teckningar och ord.

Jag associerar till filosofen Herakleitos (ca 535–475 f kr) som sa att du aldrig kan stiga ner i samma flod två gånger, för det är aldrig samma flod (och du är inte heller den du var nyss). Alltså tillvaron som ett evigt flöde. Kanske är det den floden Anastasia Ax vill visa oss, visa oss våra avsiktliga och oavsiktliga spår. I den stora gemensamma floden är begreppet copyright ointressant.

I utställningen finns också en lastpall förpackade A4-papper som konstnären börjat bearbeta med bläck. Detta möte mellan papper och bläck kan te sig som ett magiskt försök att förena bläck med papper till något meningsfullt, kanske för att hitta nya förbindelser mellan det någon vill säga och det som blir sagt. Om inte annat finns en stark konstnärlig drivkraft för att säga något ännu viktigare än det som hittills sagts.

Fem objekt av gips rundar av utställningen. Gipsen tycks bearbetad med mycket starka krafter. Den är ojämn och sårig. Här och där sticket pappersbuntar fram. Som fossiler blir våra minnen, oåtkomliga och eviga, åtminstone ur människoartens synpunkt.

Anastasia Ax är internationellt verksam och bor periodvis i Aten. Hon är mångsidig vad gäller material och uttryck. Jag tänker att krafterna, som är grunden i hennes konstnärskap, kunde riktas mot att ännu mer vidga de idéer hennes kaosartade metod skapar. Vad finns mer tecknat på alla dessa papper? Varför ska de arkiveras? Kan konstens mekanismer få oss att förstå världen bättre?