Nu var det 2014. Det kändes som om jag gått ner till stationen, men upptäckt att perrongerna låg öde, och jag hade stått och tittat in genom fönstren bara för att se skräp på golvet, en klocka på väggen som stannat, trasiga affischer, nedsläckta skärmar för avgående och ankommande tåg, biljettmaskiner överdragna av spruckna plasthuvor. Från den här stationen hade tågen slutat gå för längesen.

I vår förening tänkte vi att det kunde vara intressant – inte bara för oss – att i det snabba kapitalets tid diskutera lokala och globala fackliga strategier. Ord som människovärde, rättvisa, solidaritet och inflytande for runt och sökte mening. Vi blev nyfikna, helt enkelt.

Vi bjöd in en fackordförande som är känd i stan och som nominerats till riksdagen i förra valet.

Han har uppdrag i LO–distriktet. Han hade samlat medlemmar och medier och talat utanför fabriken när riskkapitalisterna kommit med dödsstöten. Före detta anställda dök upp. En kvinna som jobbat på kontoret grät.

Det var nu inte vilken fabrik som helst, utan ett företag med över hundraåriga rötter i stans industriella storhetstid. Och det var inte vilken stadsdel som helst, utan i hjärtat av staden som varit en av landets ledande industristäder.

Kvällen kom. Vår gäst klev in. Sedan hände ingenting. Vi tittade på varandra. Var fanns besökarna? Drömde vi? Nå, en handfull kom, men det var en liten handfull.

Alla stora fackliga avdelningar i stan och de största klubbarna hade fått en inbjudan och över 100 personer med e-posten.

Många av dem borde vara intresserade av ämnet, fabriken, föredragshållaren, frågan om fackliga strategier. Vad kan facket göra 2014?

– Jag försökte ordna ett möte för stans arbetslösa. Det kom två personer, berättade vår föredragshållare medan vi väntade ett par minuter till.

Varför?

– Man ville väl inte synas. Arbetsgivarna kunde se dig på bild och förstå att du är en bråkstake.

Varför kommer så få i dag?

– Folk tycker en massa när de sitter hemma. Men de törs kanske inte visa sig.

Varför kommer inga fackliga företrädare? Har de strategierna klara?

– Varför ska de komma? De har fina arvoden som det är. De är nöjda.

Inga fler åhörare kom.

Så började mötet. Han berättade en del om sitt koncernfackliga arbete på EU–nivå, hur det först bakband och sedan lurade honom. Han fick inte veta vad en del andra fackrepresentanter visste, nämligen att EU gav ett bidrag till en splitterny fabrik i ett av de fattigare medlemsländerna i unionen, så att koncernen kunde lägga ned i Sverige och flytta tillverkningen. Det är klart att riskkapitalisterna var glada för fabriken och de låga lönerna, liksom landets regering för denna framgång och facket som kunde vara stolta.

Fabriken i hjärtat av den svenska industrihistorien stängs, trots att den går med vinst. Över hundra personer mister jobbet i en stad där många redan saknar arbete.

Vad ska du göra nu?

Vår föredragshållare berättade att en friskolerektor i stan hade ringt och sagt att han som skolmänniska inte kunde något om facket.

– Om du tar hand om det fackliga får du 50 000 kronor i månaden. Så slipper jag, sa friskolebasen.

Vår föredragshållare nappade inte.

Och plötsligt förstod jag Löfven. Han var redan långt borta i ett annat, mycket snabbare tåg som bara stannar vid vissa, få stationer.