• Grismanifestet beskrivs som ”världshistoriens starkaste text skriven av en gris”.
  • Nadja Franke framför monologen som både gestaltar cynism, girighet, frosseri och övermod och även människans kärlek, livsvilja och förmåga att ändra händelseutvecklingen.
Landets Fria

Grismanifestet gör upp med civilisationen

Monologen Grismanifestet tar upp frågor som klimatångest och tillväxtkritik. Från februari ska pjäsen visas runt om i landet i ett samarbete med miljö- och djurrättsorganisationer.

Scenkonstgruppens pjäs Grismanifestet börjar med en kvinna som har klimatångest. För att göra något konkret av sin oro skriver hon en pjäs om en gris i en grisfabrik, inspirerad av George Orwells klassiska dystopi Djurfarmen. Fokus i Grismanifestet ligger på grisen, hennes liv i grisfabriken och vad som händer efter att hon rymmer därifrån. Det är en monolog som blandar humor med svärta.

Historien utgår delvis från manusförfattaren och regissören Patrik Frankes egna upplevelser. Idén att göra en civilisationskritisk pjäs utifrån en gris perspektiv fick han för nästan tio år sedan, men det var först häromåret som hans klimatångest väcktes på allvar och Grismanifestet blev ett manus.

– Jag tyckte att det var intressant att låta grisen reflektera över hur människan med sin rationaliseringsiver och sin kärlek till teknik och tillväxt driver på djur, natur och människor tills de klappar ihop. Jag tyckte att grisen i fabriken blev en bra bild för vår tid, men också en bra bild av oss människor.

Pjäsen handlar nämligen inte bara om hur människor behandlar djur och natur utan även om hur vi behandlar oss själva. Målet är att publiken ska känna igen sig lika mycket i arbetaren på grisfabriken som i grisen.

– Samhället ställer så höga krav på oss att det till slut blir ohållbart. Man ska in i produktionsmaskineriet oavsett om man är gris, människa eller skog. Det finns en stor civilisationskritik i pjäsen. Vi måste tänka om radikalt, annars kommer vi att producera tills allt kollapsar.

Patrik Franke har ansträngt sig för att föreställningen vare sig ska bli plakatteater, förutsägbar eller skriva publiken på näsan.

– Å andra sidan kan jag sympatisera med idén att man ska få påstå något i ett konstverk. Under lång tid har det ansetts fint att konsten ställer frågor men kanske är det dags att börja påstå något.

Hans lösning har varit att gå längre än att bara förmedla att det är dåligt att förstöra miljön. Istället har han försökt att göra en pjäs om en människas förhållande till klimathotet och miljöförstöringen.

– Jag hoppas att föreställningen ska ge en stark upplevelse som går djupare än att läsa en artikel om hur illa ställt det är med klimatet. Jag hoppas att publiken ska få ett starkare engagemang för miljön och fundera på vad de själva kan göra för att ändra på utvecklingen.

När han först presenterade idén för kulturinstitutioner och bidragsgivare var bemötandet svalt. Då provade han att kontakta miljöorganisationer som också var skeptiska i början. Men ju mer tid som har gått, desto större intresse har han sett för att ta upp miljöfrågor inom kulturen.

Han nämner Riksteaterns projekt Run for your life, en klimatstafett till klimattoppmötet i Paris, som ett bra exempel. Patrik Franke har också märkt att miljörörelsen har blivit mer intresserad av att hitta nya sätt att kommunicera kring frågorna.

– Fler och fler grupper inom Naturskyddsföreningen vill arrangera Grismanifestet på sin ort, och flera människor som jag har träffat i miljörörelsen har betytt jättemycket för att projektet skulle kunna genomföras.

Själv tror han mycket på att kombinera miljöfrågor med kultur och just detta blir föremål för två temakvällar i samband med föreställningarna på Teater Brunnsgatan fyra i Stockholm.

Efter resten av föreställningarna blir det också publiksamtal kring pjäsens frågeställningar, i samarbete med miljö- eller djurrättsorganisationer på varje ort. Många av organisationerna har också sökt pengar från sina respektive kommuner tillsammans med Scenkonstgruppen för att kunna finansiera gästspelen. Utan dessa ideella gruppers insatser hade det inte varit möjligt att göra en så omfattande turné, säger Patrik Franke.

– Mot bakgrund av att kultur respektive miljö och natur har varit så åtskilda är det fantastiskt roligt när världarna möter varandra och börjar att samarbeta. Jag hoppas att det kommer mycket folk från både kulturen och miljörörelsen till föreställningarna och att de ser att det går att arbeta tillsammans.

Pjäsen har premiär på Teater Brunnsgatan fyra i Stockholm den 6 februari och går därefter på turné till bland annat Linköping, Växjö och Umeå under våren och hösten. Speldatum och mer information finns på www.scenkonstgruppen.se.

Fakta: 

Scenkonstgruppen

Har funnits sedan 2012 och består av kulturarbetare som också jobbar professionellt med exempelvis skådespeleri, scenografi och regi på annat håll. Patrik Franke är till exempel dramaturg och regissör på Smålands musik och teater.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Ny pjäs skildrar tiggande inifrån

Östgötateaterns ensemble har träffat tiggande rumäner i hundratals timmar för att samla material till sin föreställning Bröllopsresan.

Landets Fria

© 2024 Fria.Nu