Det syriska upproret som kom att förvandlas till ett inbördeskrig var ett resultat av en lång rad av komplext sammanlänkade sociala, politiska och ekonomiska faktorer. Dessa faktorer inkluderade ett utbrett missnöje med det repressiva styre Assadfamiljen – som tillhör den Alawitiska minoriteten – stod för, den syriska regeringens oförmåga att tillhandahålla arbeten och samhällstjänster till den snabbt växande befolkningen, samt en djupt rotad längtan efter demokratiska reformer.

Men något som länge har förbisetts i diskussionen om orsakerna bakom upproret är, å ena sidan, klimatförändringarnas roll i att förvärra syriers socio-ekonomiska förhållanden, och å den andra – och kanske ännu viktigare – den syriska regeringens misslyckande att på ett adekvat sätt reagera på effekterna av det förändrade klimatet.

Den mest närliggande klimatrelaterade händelsen innan 2011 var den svåra torka som drabbade Syriens landsbygd mellan 2006 och 2010. Detta förvärrade en redan allvarlig vattenkris och ledde till förstörda jordbruksmarker och boskapsdöd i massiv skala. Landets nordöstra delar som producerade runt två tredjedelar av Syriens jordbruksskörd drabbades hårdast och regionens jordbrukssystem i princip kollapsade. Biologen och kulturgeografen Gary Nabhan beskriver situationen som ”den kanske värsta långvariga torkan och allvarligaste skördebortfallet sedan jordbruksbaserade civilisationer växte fram i den bördiga halvmånen [det område som historiskt varit mycket gynnsamt att odla i och som i dag innefattar bland annat Irak, Syrien och Jordanien, reds. anm.] många årtusenden sedan.”

Enligt FN:s speciella rapportör för rätten till mat, Olivier De Schutter, hade torkan drivit två till tre miljoner människor in i extrem fattigdom vid årsskiftet 2010. Dessutom förutsåg en studie från 2011 utförd av International Food Policy Research Institute om klimatförändringarnas effekter i Syrien att ifall de globala utsläppen av växthusgaser fortskrider i nuvarande takt kan Syriens regnvattenförsörjda grödor ”minska mellan 29 och 57 procent från 2010 till 2050.”

En av de mest märkbara konsekvenserna av torkan var att cirka 1,5 miljoner människor från jordbruksområden på landsbygden migrerade till periferierna av Syriens större städer Aleppo, Damaskus, Dara’a, Deir ez-Zor, Hama och Homs. Dessa utanförliggande områden kom att karakteriseras av ökande arbetslöshet, undermålig infrastruktur, olagliga bosättningar och trångboddhet och de försummades kraftigt av Assadregeringen. Migrationen orsakad av torkan ”förvärrade en rad faktorer som ofta nämns som bidragande till den sociala oron, till exempel arbetslöshet, korruption och skenande ojämlikhet,” enligt en studie i den vetenskapliga tidskriften PNAS från förra året.

Men den förödande torka som utarmade stora delar av den syriska befolkningen var inte endast ett resultat av klimatförändringar. Vattenkrisen som följde, och som än i dag påverkar miljontals människor, var även en effekt av politiska beslut medvetet fattade av ledarskiktet inom den syriska staten. Snarare än att klimatförändringarna i sig ledde till den massmobilisering av människor som syriska städer och byar upplevde i början av 2011 så var det istället regimens misslyckande att implementera åtgärder som kunde ha lindrat effekterna av torkan.

Redan 2008 rapporterade den amerikanska ambassaden i Damaskus till USA:s utrikesdepartement genom hemlig diplomatisk korrespondens – men som Wikileaks senare publicerade – att om ”säd och teknisk assistans” inte tillgodoses till småjordbrukare i nordöstra Syrien så riskerar torkan och den påföljande migrationen att agera ”som en multiplikator på redan befintliga sociala och ekonomiska trångmål och kan underminera stabiliteten i Syrien.”

De framtida effekterna av att inte tillräckligt effektivt reagera på torkan var alltså väl kända flera år innan upproret bröt ut.

Vidare har Syriens vatten- och landresurser allvarligt misskötts i 50 år. Men eftersom vatten betraktas som en ”strategisk resurs” av den syriska regeringen – en uppfattning den delar med flera regeringar i Mellanöstern – så ses vatten som en känslig fråga och är därför tabu att diskutera offentligt och till och med inom regeringskretsar. Så när Ba’athpartiet kom till makten på 1960-talet och fokuserade en stor del av sin nationella säkerhetsstrategi på utveckling av mat- och vattensjälvförsörjning – som tog formen av massiva jordbruksutvecklings- och bevattningsprojekt – så verkade inte regeringen ta i beaktande de långsiktiga effekterna detta kunde ha på landets vattentillgångar.

Att konstant öka jordbruksproduktionen och expandera det konstbevattnade jordbruket utan hänsyn till vattenresursernas naturliga gränser ledde till slut till en minskad tillgång på vatten samt att regeringen inte hade kapacitet att svara på de återkommande vattenkriserna, som 2006–2010-års torka. Bara under de senaste 30 åren har Syriens konstbevattnade områden dubblerats från ”651 000 hektar år 1985 till 1,35 miljoner hektar år 2010,” och runt 60 procent av detta område har bevattnats med oersättligt grundvatten. Dessutom är bevattningsteknikerna som använts till stor del baserade på traditionella metoder vilket innebar väldigt ineffektiv vattenanvändning.

Ytterligare en faktor som förvärrade effekterna av 2006–2010-års torka var liberaliseringen av Syriens ekonomi som inleddes i början på 1990-talet och utökades under kommande år. Stränga åtstramningar introducerades vilket krympte den offentliga sektorn, minskade sociala förmåner som matsubventioner, och ledde till lönefrysningar. Den privata sektorn blev den främsta motorn för ekonomisk tillväxt vilket gjorde landets övre sociala skikt nöjt men samtidigt ledde detta även till att stora delar av landets arbetar- och bondeklasser alienerades.

Under Bashar al-Assad, som tog makten efter sin fars död år 2000, fördjupades liberaliseringsprojektet och utvidgades till jordbrukssektorn. Förmögna jordägare tjänade mest på denna politik och på grund av nya pro-kapitalistiska lagar blev det tillåtet att upphäva jordbrukares anställningskontrakt, som från ett vinstmaximerande perspektiv betraktades som improduktiva. Fokus i landets ekonomiska utveckling skiftade från landsbygden till städerna där fastigheter, tjänster, bankväsendet, industrin och turismen kom att bli de främsta sektorerna för ekonomisk aktivitet. Resultatet blev en signifikant minskning av anställningar inom jordbruket och följaktligen ett ökande antal människor utan arbete. Landsbygdens bondeklasser, som en gång hade varit ryggraden i det styrande Ba’ath partiets bas, reducerades alltså på detta sätt till marginalerna av Syriens ekonomiska och sociopolitiska landskap under Bashars styre.

Trots att torkan, som var ett resultat av mänskligt drivna klimatförändringar, sannerligen är viktig att väga in i analysen av ursprunget till den pågående Syrienkrisen så bör det hållas i minnet att politiska beslut fattade av det syriska ledarskapet var lika, eller till och med ännu mer, viktiga när vi avgör exakt hur torkan påverkade det syriska folkets socio-ekonomiska förhållanden. Att endast fokusera på klimatförändringarna innebär att den syriska regeringen kan peka på omständigheter som är utanför dess kontroll, vilket därmed befriar den från ansvar.

Klimatförändringarna erkänns allt mer som en faktor som påverkar väpnade konflikter generellt. Det diskuteras i termer av att vara en ”threat multiplier” eller en ”accelerant of instability” vilket innebär att klimatförändringarna inte direkt utlöser konflikter men att de däremot kan förvärra andra faktorer som utlöser och driver social oro.

Det amerikanska försvarsdepartementet – en institution som kanske inte först och främst förknippas med sin till synes progressiva hållning vad gäller global uppvärmning – hävdade i en rapport från 2014 att ”effekterna av klimatförändringarna kan orsaka instabilitet i andra länder genom att försämra tillgång till mat och vatten, skada infrastruktur, sprida sjukdomar, tvinga fram massmigration, störa kommersiell aktivitet eller begränsa tillgången till elektricitet. Detta kan underminera redan svaga regeringar som är oförmögna att reagera effektivt, eller utmana för tillfället stabila regeringar, samt öka rivalitet och spänningar mellan länder som konkurrerar om begränsade resurser. Dessa luckor i statstyrning kan skapa utrymmen för extremistiska ideologier och förutsättningar som främjar terrorism.”

Genom att nu ha konstaterat att klimatförändringarna faktiskt kan bidra till sociopolitisk instabilitet så bör det inte vara ett långsökt påstående att hävda att det går att koppla samman klimatförändringarna och framväxten av den självutnämnda Islamiska staten i Syrien. 2006–2010-års torka – som förvärrades av regeringens misslyckande att hantera den – skapade förutsättningarna i vilka IS kunde frodas och bidrog därmed till gruppens framväxt.

Kopplat till detta förvärrade jordbrukets kollaps, extrem fattigdom, massiv död av boskap, arbetslöshet och tvingad migration kraftigt situationen för människor i Syrien. Detta ledde i sin tur till att folk drevs in i väpnade milisgrupper som hade dykt upp under andra hälften av 2011 då upprorets första militariseringsfas inletts. Flera av de mer etablerade rebellgrupperna som Ahrar al-Sham, Nusrafronten, Islamarmén och så klart IS kunde erbjuda mat, en känsla av tillhörighet och identitet, och en anständig lön. Med tanke på alternativen kunde medlemskap i en av Syriens milisgrupper lätta på några av de bördor som kriget förde med sig. I detta sammanhang bör det även vara tämligen okontroversiellt att hävda att klimatförändringarna kan ses som en bidragande faktor till den ideologiska radikaliseringen av konflikten som vi har bevittnat under senare år.

Torkan och regeringens oförmåga att reagera på den, tillsammans med degraderingen av jordbrukssektorn inom ramen för frimarknadsreformerna – som innebar att hundratusentals människor blev arbetslösa och tvingades lämna sina hem – skapade alltså en desperat situation som Syriens milisgrupper, IS inkluderad, kunde utnyttja till egen vinning.

Trots att klimatförändringarna inte direkt ledde till IS framväxt, sådde de dock fröna till dess intåg och expansion i Syrien.

* Samir Shalabi är masterstudent i Mellanösternstudier vid Stockholms universitet. Texten har tidigare publicerats i nättidningen Egyptian Streets. Följ Samir på Twitter.