– Alla svarta föräldrar i USA måste en dag ha ”snacket” med sina barn, och då menar jag inte att prata om sex. De måste sätta sig ner med sina barn och berätta för dem hur de ska agera när, inte om, de stoppas av polisen. Vad de ska säga och hur de ska röra sig. För alla svarta amerikaner vet att om man inte beter sig på rätt sätt så kan en enkel interaktion ha en dödlig utgång.

När ”snacket” sker beror på hur gammal man ser ut, hur storvuxen man är och hur hög andel melanin man har i skinnet.

– En svart 12-åring är inte ett oskyldigt barn i polisens ögon, det är en potentiellt hotfull svart man.

Tara Thompson själv blev varse om rasismen i det amerikanska samhället redan som 5-åring. Efter att hon bråkat med en klasskamrat i förskolan hotades hon med relegering av skolans helvita ledning. Ett straff som ingen av hennes vita klasskamrater hotades med för liknande händelser.

– Om det hade varit i dag hade jag säkert hamnat på ungdomsanstalt. I dag sätts handbojor på stökiga sexåringar som redan då börjar sin bana i ”skol-till-fängelse-pipelinen”.

Tara beskriver sin ungdom som rebellisk och kritisk. Hon ställde obekväma frågor och grälade med lärare och andra elever. Samtidigt hade hon lätt för sig i skolan.

– Mina höga betyg var alltid räddningen, även om jag hamnade i trubbel så klarade jag mig tack vare dem.

Uppväxten i ett arbetarklasskvarter i norra St. Louis var allt ifrån idyllisk. Fattigdomen var påtaglig och våldet likaså. St. Louis är en av de städer som har högst andel mord per capita i USA och låg ifjol på 19:e plats bland världens dödligaste storstäder.

Tara längtade bort och efter att ha säkrat en universitetsutbildning i IT och datavetenskap och jobbat några år på ett dataföretag i St. Louis följde hon sin dröm om att bli stylist i modebranschen i Los Angeles.

Men det som hände i Ferguson i augusti 2014 kom att dramatiskt ändra riktningen på hennes liv.

18-årige Mike Brown var på väg att hälsa på sin mormor tillsammans med en vän. När de gick ner för gatan stoppades de av polisen. Vittnesmålen om vad som hände sedan går kraftigt isär. Polisen Darren Wilson hävdar att han blev angripen och att han var tvungen att skjuta Brown i självförsvar. Mike Browns vän och andra vittnen hävdar däremot att Brown sträckte upp händerna och sa ”don’t shoot” och att Wilson då började skjuta. Totalt sköt Wilson tolv skott varav sex träffade Brown. Han avled omedelbart.

Gatan där Mike Brown sköts till döds är en smal gata med bostadshus på båda sidor.

– Ett helt område kunde alltså se hur en ung man blödde ut mitt på gatan i över fyra timmar, varav två timmar utan att ens vara täckt av en filt. Barn gick runt och frågade ”vad hände med Mike-Mike?”. Barn som ser exakt likadana ut som Mike Brown. Vad är budskapet som skickas till en tre-åring när en kropp tillåts ligga ute på det viset? Jo, det sänder ett budskap att hans liv, och deras liv, inte har något värde.

Bilder på Browns döda kropp spred sig snabbt i sociala medier och hans familj, grannar och vänner krävde svar av myndigheterna om vad som hade hänt. När svaren uteblev tog folk till gatorna.

– Jag och alla andra med mig kände att ”det lika gärna kunde ha varit jag”. Vi hade ingen plan, vi visste inte vad som skulle hända, vi kände bara att vi var tvungna att göra något, säger Tara som för tillfället var tillbaka i St. Louis.

Redan kvällen efter dödskjutningen demonstrerade hundratals lokalbor i Ferguson. De krävde insyn i händelseförloppet och att Wilson skulle ställas inför rätta.

– Att protesterna var så stora och ihärdiga tror jag beror på att de var spontana och organiska. De som protesterade var folk som själva ständigt trakasseras och misshandlas av polisen. Det var inte organisationer eller partier som hade samlat ihop folk för en marsch.

Men istället för dialog svarar myndigheterna med kravallpoliser. Demonstranterna vägrar ge med sig och polisens aggressiva respons eldar på ilskan ännu mer.

– Varje kväll när polisen till slut tröttnade på oss och ville gå hem så gick de till attack med tårgas och chockgranater. ”Gå hem” skrek de. Vårt svar var alltid det samma: ”vi är hemma, det är ni som ska gå hem”.

Efter två veckor av oavbrutna protester utropar delstaten undantagstillstånd, nationalgardet kallas in och ett utegångsförbud införs. Totalt skadas ett tiotal demonstranter och sex poliser i sammandrabbningarna och över 320 personer, inklusive journalister och lokalpolitiker, grips.

– Myndigheternas våldsamma respons väckte en rad frågor så som militariseringen av polisen, kriminaliseringen av unga svarta, rasprofilering och polisens ockupation av fattiga svarta områden.

Efter att tårgasen lagt sig kände Tara och många av de andra aktivisterna att de ville jobba mer organiserat och långsiktigt. De bildade organisationen Hands up united – ett ”kollektiv av politiskt engagerade sinnen som arbetar för frigörelsen av förtryckta svarta, bruna och fattiga människor genom utbildning, konst, civil olydnad, politik och jordbruk”.

– Vi försöker bistå med de grundläggande behoven som staten borde tillhandahålla men inte gör. Du kan i dag möta 10-åringar i St Louis som aldrig har sett en färsk grönsak. Folk lever på burkmat, processat kött och snabbmat från McDonalds. Skit som orsakar cancer.

Ett av initiativen är ”Böcker och frukost”, en studiecirkel för vuxna och barn om afroamerikansk historia samtidigt som de erbjuder en gratis vegetarisk frukost, gjord på grönsaker från den närmaste grönsakshandeln – som ligger 20 minuter bort.

Efter att nyligen fått tillgång till flera ödetomter i området är planen att till våren starta stadsodlingar.

– Tanken är att de som bor i området ska kunna odla sin egen mat, säger Tara som sade upp sig från sitt jobb i våras för att kunna engagera sig på heltid i organisationen som finansieras av privata donationer.

Hands up united har också ställt en rad krav på myndigheterna när det gäller Mike Brown-fallet. Ett drygt år senare har få av dessa krav mötts och åtalet mot polisen Darren Wilson har lagts ner.

Även om grundproblematiken kvarstår – sedan Mike Brown har enligt The Guardian fler än 1 100 personer, många av dem obeväpnade, skjutits ihjäl av polis – menar Tara Thompson att viktiga framsteg har gjorts.

– Vi har bidragit till att stärka svarta människors självkänsla och jag tror att folk känner sig mer bekväma med att engagera sig i olika frågor i dag. Det finns ett större utrymme för diskussioner och fler vita har engagerat sig i den antirasistiska kampen. Det känns som vi bygger något viktigt tillsammans. Men framstegen är marginella och det går mycket långsammare än vad det borde.

Hon tror att nästa ”Ferguson” kan ske när som helst och var som helst i USA.

– Ferguson är överallt. Folk är ständigt på gränsen. Varje dag är en kamp, för att få mat till barnen, för att få jobb och betala räkningarna. Folk klarar inte av den extra stressen de utsätts för av polistrakasserier.

Under hösten har flera demokratiska presidentkandidater, som Hillary Clinton och Bernie Sanders, uttryckt sitt stöd för den nya afroamerikanska rörelsen. Men även om hon anser att republikanerna är ett mycket sämre alternativ vill Tara inte ge demokraterna sitt stöd. Besvikelsen med Barack Obama är påtaglig.

– Ingenting har förändrats under Obama, jag kan fortfarande skjutas ihjäl av polisen för ingenting på gatan utanför mitt hem. Många saknar fortfarande möjligheten till utbildning, har inte råd med eller tillgång till adekvat sjukvård, USA utför drönarattacker mot civila och sponsrar Israels förtryck av palestinierna.

Tara menar att det amerikanska tvåpartisystem är föråldrat och odemokratiskt.

– Oavsett hur vänster Bernie Sanders anses vara så skulle han inte lyckas åstadkomma något i ett system där du har en kongress och mäktiga storföretag som står i ens väg. Även om han nu säger ”Black lives matter” så kan jag inte bli upphetsad över retoriken. Det här systemet har varit på plats i 400 år. När Obama kampanjade så brydde sig många inte om hans politik, de ville bara ha en svart president. Samma sak händer nu med Hillary Clinton, hon får stöd från vänstern bara för att hon är kvinna, trots att hon är ansvarig för krigsbrott.

Tara hoppas att den nya afroamerikanska proteströrelsen kan fortsätta att flytta fram positionerna och utvecklas till ett uppror i nivå med det på 1960-talet.

– Medborgarrättsrörelsen har nått sina mål i och med att en svart man är president. I teorin har alla samma rättigheter i USA, vi kan äta vid samma bord och gå till samma skolor. Vita snabbmatsarbetare får samma skitlön som svarta.

Men den grundläggande rasismen kvarstår och USA är fortfarande nästan uteslutande styrt av rika vita män, säger Tara som menar att det krävs en ny svart motståndrörelse i Svarta pantrarnas tradition. Kanske till och med väpnat motstånd.

– Det finns inget historiskt exempel på ett maktskifte som har skett utan någon form av väpnat motstånd och jag tror inte att dagens USA skulle vara ett undantag, säger hon.

Målet är ett rättvist samhälle där alla behandlas lika och har samma möjligheter.

– Folk frågar mig ofta vad vi menar med rättvisa. För mig betyder det bara lyxen att få vara, att få vara en svart, heterosexuell kvinna född i USA och inte utsättas för förföljelse på grund av vem jag är. Vi kämpar för rätten att vara människor.