Det är en frusen Izzat Karake som kliver in på Fria Tidningens Göteborgsredaktion i slutet av februari. Han har tillsammans med Anas Amro trotsat den svenska vinterkylan och i flera veckor rest landet runt för att få ut sitt budskap. Under 20 dagar har de haft fler än 30 möten med svenska organisationer, skolor, journalister och politiker – från Sundsvall i norr till Malmö i söder.

– Även om det är kallt ute så värmer solidariteten, säger Izzat och skrattar.

28-åringen är den mest erfarne och talföre av de två aktivisterna från ickevåldsgruppen Youth Against Settlements (YAS). Izzat har varit aktiv i YAS i snart tio år och har tidigare kampanjat i bland annat Italien. För 20-årige Anas är det första gången i Europa och hans knackiga engelska gör att det mest är Izzat som pratar. Anas nickar medkännande och visar upp bilder från Hebron.

För att förstå dagens situation i Hebron måste vi blicka tillbaka nästan exakt 23 år.

Tidigt på morgonen den 25 februari 1994, under den heliga månaden Ramadan, gick den högerextremistiske bosättaren Baruch Goldstein in i den historiska Ibrahimimoskén i Hebron beväpnad med ett automatvapen. Han öppnade eld och innan han övermannades sköt Goldstein ihjäl 29 personer och skottskadade ytterligare 120.

Massakern blev den tändande gnistan till en vecka av kravaller och upplopp i de palestinska områdena i vilket ytterligare 26 palestinier och 9 israeler dödades. Till följd av våldsamheterna vidtog myndigheterna åtgärder som än i dag påverkar livsvillkoren för stadens palestinska invånare.

Hebron är sedan 1997 uppdelad i två delar. Den största delen, H1, administreras av den palestinska myndigheten (PA). Den andra delen, H2, står under den israeliska militärens kontroll och här är rörelsefriheten för områdets 40 000 palestinska invånare kraftigt begränsad.

H2 upprättades för att skydda de 600 israeliska bosättare som – i strid med internationell rätt – har ockuperat byggnader och tillskansat sig mark i fyra områden mitt i stadskärnan. Omkring 2 000 soldater skyddar bosättarna och alla vägar som leder in och ut ur området är belagda med vägspärrar och hinder; totalt finns det 17 vägspärrar och 100 hinder.

– Trots att det är en kort promenad kan det ibland ta flera timmar för mig att ta mig till jobbet, säger Izzat Karake som arbetar som smed och varje dag måste passera minst en vägspärr.

Anas Amro, som pluggar byggteknik på universitetet, berättar att han ibland missar lektioner eller prov på grund av vägspärrarna. Han är långt ifrån ensam, enligt en rapport från FN:s särskilda koordinator för fredsprocessen i Mellanöstern, UNSCO, hindras var tredje student i H2 från att utöva sin rätt till utbildning.

Den begränsade rörelsefriheten bryter mot de mänskliga rättigheterna på en rad områden, skriver UNSCO i rapporten från 2016:

”Bosättningarna, vägspärrarna och segregeringen har lett till allvarliga begränsningar av palestiniernas grundläggande rätt till fri rörlighet. Dessa begränsningar leder i sin tur till inskränkningar i en rad ekonomiska, sociala och kulturella, så väl som civila och politiska, rättigheter”.

Efter massakern och upploppen 1994, den andra intifadan 2000 och de ständigt återkommande våldsamheterna motiveras vägspärrarna av säkerhetsskäl. Att det skulle vara en effektiv metod att hindra våldsverkare avfärdas dock av människorättsorganisationer, så väl som de israeliska soldaterna själva.

”Det är inget annat än en form av kollektiv bestraffning” skriver visselblåsarorganisationen Breaking the silence, som består av före detta israeliska soldater som vittnar om övergrepp som begås av Israel i de ockuperade områdena.

”De som vill begå terroristdåd kan enkelt ta sig in i området” säger soldaten och fortsätter: ”de som inte är terrorister däremot tvingas till jättestora omvägar eller kanske inte kommer in alls”.

Palestinier får inte köra bil eller åka buss omkring huvudstråket Shuhada Street och släpps bara in i H2 om de har särskilda id-nummer.

– Mina vänner från andra delar av stan kan inte hälsa på hemma hos mig. Och när vi rör oss på gatorna finns alltid en risk att vi trakasseras av bosättarna eller misshandlas och grips av militären, berättar Izzat Karake.

– Det känns som om jag bor i ett stort utomhusfängelse. Ett fängelse där jag när som helst kan misshandlas utan anledning.

Izzat och Anas bor i det hårdast bevakade området i Gamla stan kring Shuhada Street. Gatan var tidigare ett levande stråk med hundratals affärer, restauranger och marknader, men efter att den gradvis stängts ner av den israeliska militären står den nu öde. Över 1 800 affärer har tvingats stänga och 1 400 bostäder har övergivits.

– Shuhada Street var stadens pulserande hjärta. Men i dag är det en spökstad.

Izzat Karake menar att säkerheten är ett svepskäl – det egentliga målet med belägringen av området är att de palestinska invånarna till slut ska tröttna och ge sig av och ge plats åt bosättningarna som blir den nya stadskärnan.

– De kommer inte att ge sig förrän alla har fördrivits. Men vi vägrar att ge oss av, gör vi det så är allt förlorat – vårt land, vår historia, allt. Att bo kvar är att göra motstånd mot ockupationen.

Ickevåldsorganisationen YAS bildades år 2007. En stor del av organisationens arbete handlar om att ge praktisk hjälp till de palestinier som bor i det belägrade området.

– Hantverkare vågar till exempel inte åka dit till följd av alla vägspärrar och trakasserier från soldaterna. Och att få tillstånd för att föra in byggnadsmateriel kan ta flera månader, berättar Izzat.

Samtidigt är många av husen eftersatta och i stort behov av renoveringar.

– För att vi ska kunna bo kvar måste vi hjälpas åt med att rusta upp och underhålla våra hus.

En dag i veckan samordnar YAS omkring 50 volontärer som bistår med praktiska saker som rörmokeri, målning och elarbete. YAS jobbar även med att rusta upp övergivna byggnader. Izzat berättar om en övergiven fabrik som de byggde om till en förskola.

– De omkring 200 familjerna som bor vid Shahuda Street saknade tillgång till en förskola vilket gjorde att barnen antingen fick vara hemma eller tvingades ta sig förbi vägspärrarna med allt vad det innebär.

Samtidigt märkte de att en grupp bosättare rörde sig vid en övergiven fabrik i området. Genom att göra om fabriken till en levande verksamhet kunde de både försvåra för bosättarna att ockupera den och samtidigt bistå med en viktig verksamhet.

– Fabriken var helt nergången och vi fick totalrenovera den. Vi fick hjälp av israeliska aktivister, som kan röra sig mycket mer fritt, med att smuggla dit byggnadsmateriel och så gjorde vi det mesta av arbetet nattetid för att undvika trakasserier från soldaterna.

Efter mycket möda och slit stod förskolan klar och i dag går 30 barn där. Nu jobbar de med att göra om en annan förfallen byggnad till en biograf och mötesplats, något som saknas i området.

– För att folk ska vilja bo kvar måste vi skapa levande utrymmen, där barnen kan leka och där vuxna kan slappna av och ha lite kul.

En annan viktig del av YAS arbete är att dokumentera och förhindra fysiska attacker mot palestinier som på en daglig basis utsätts för trakasserier, hot och misshandel från den israeliska militären och bosättarna.

Enligt Breaking the Silence är bosättarna i Hebron bland de mest våldsamma och extrema i Israel. Men även om soldaterna bevittnar ett brott som begås av en bosättare så har de inget mandat att gripa förövaren eftersom bosättarna lyder under civila, inte militära, lagar. Soldater har även vittnat om hur andra soldater i vissa fall tittar bort, eller till och med deltar i, bosättarnas våldsamma attacker mot palestinierna.

Eftersom de i många fall står försvarslösa har YAS bildat en särskild ickevåldsstyrka – Hebron defenders – som försöker förhindra övergrepp. När de larmas om pågående attacker rycker de ut för att vittna om övergreppen och stödja de utsatta.

– När vi får reda på att någon gripits vid en vägspärr så åker vi dit med kameror och filmar. Det lugnar ofta ner situationen, soldaterna är inte lika våldsamma när de vet att klippen kan ses av hela världen på Youtube.

Ickevåld är ett ledord i allt YAS arbete. Inte bara som principiellt ställningstagande utan även som överlevnadstaktik.

– Ickevåld är det enda sättet att kämpa vidare i Palestina, säger Izzat. Se bara vad som hände under Gazakriget, över 2 000 palestinier dödades.

Ickevåldsprincipen är också viktig för att få internationellt stöd. Grundaren Issa Amro är en av EU erkänd människorättsförsvarare och YAS samarbetar med en rad internationella organisationer, som svenska Palestinagrupperna och FN:s människorättsråd.

I ett läge då fredssamtalen har havererat och den israeliska bosättningspolitiken är på offensiven är det internationella stödet helt avgörande, menar Izzat Karake. I synnerhet med tanke på den nya amerikanska regeringen. Även om USA alltid stöttat Israel så tror många att bosättarpolitiken kommer att bli allt mer extrem med Donald Trump i Vita huset.

– En av hans ministrar har sagt att ”drömmen om en palestinsk stat är nu över”. Trump är inte bara emot palestinier, han är emot alla araber!

Izzat menar samtidigt att diskussionerna om en enstats- eller tvåstatslösning bara är abstrakta resonemang.

– Hur kan vi diskutera framtiden när vi inte är jämlika i dag? Vi lider och de tar vårt land, hur kan vi prata om en lösning under de rådande omständigheterna? Apartheidsystemet och bosättarpolitiken måste upphöra. Sedan kan vi prata om hur en framtida stat ska se ut.

Även om läget är dystert så finns det hopp, säger Izzat och pekar på de många internationella koalitioner och det solidaritetsarbete för palestiniernas sak som finns i dag.

– Det enda som kan förändra utvecklingen är internationellt stöd och press på Israel. Vi vet att det finns stöd för en palestinsk stat inom den svenska regeringen, men den måste agera också. De europeiska länderna har makten att påverka om de bara vill. Ensamma kan vi inte ändra på något, men tillsammans så kan vi ändra allt, säger Izzat Karake.

Han sveper in sig i palestinasjalen och ger sig ut i kylan på väg till ännu ett möte.