Två av 2015 års bästa filmer rör sig inom helt separata genrer – den ena är en skräckfilm medan den andra närmast kan beskrivas som diskbänksrealism – men har trots detta mycket gemensamt. Både Jennifer Kents The Babadook och Xavier Dolans Mommy handlar om mödrar som på egen hand försöker uppfostra söner med svårigheter att anpassa sig till sin omgivning.

Det moderskap som skildras präglas av lika delar kamp och skuld, kärlek och frustration – ett stulet halsband förklätt till en gåva. Motstridiga känslor kring ett ansvar som tycks vara evigt och otänkbart att välja bort. Och det är en ensam kamp de för i jakten på en tillvaro där deras barn kan existera på samma villkor som alla andra.

En annan film som hade premiär 2015 var Black Mass. Den markerade Johnny Depps comeback som karaktärsskådespelare och självklart var det i rollen som en kall och farlig man med mycket makt det skulle ske. Whitey Bulger tror sig vara en kärleksfull fader, men är i själva verket mest frånvarande. Ansvar liksom skuld läggs med förödande enkelhet över på modern. Men så är ju Black Mass en maffiafilm.

Få filmgenrer skildrar familjen så intensivt som maffiafilmen, där blind lojalitet är någonting heligt. Den man som inte hävdar sig sätta fru, barn, syskon, föräldrar, och så vidare, i första rummet saknar all tänkbar heder och anses därmed vara fullständigt opålitlig. Ironiskt med tanke på att de självutnämnda familjemännen i regel lever liv som såväl placerar dem själva som sina högt aktade närstående i farans väg. Hot om våld och död är ständigt närvarande. Vad är den så kallade hedern värd för Sharon Stones psykiskt och fysiskt misshandlade karaktär i Martin Scorseses Casino? Hur är Don Corleones status, makt och rikedom till tröst för familjen när hans affärer leder till att en son tillika broder blir brutalt mördad?

Man måste i sammanhanget fråga sig vilket familjens syfte egentligen är. Om det är att beskydda sina nära och kära misslyckas ju huvudkaraktärerna med råge i varenda film som gjorts om maffian. Men om stolthet och heder går före den goda hälsan kan man åtminstone applådera deras envishet.

Frågan som kvarstår är till vilken nytta man dödar och blir dödad för dessa abstrakta och högst subjektiva värden.

Ett av Gudfadern-trilogins mest välkända citat är: ”A man who doesn’t spend time with his family can never be a real man.” Med dessa ord framträder även en annan central del av det ideal man värdesätter så högt, nämligen mannens roll som försörjare och beskyddare.

Så sent som förra året fick vi se en dissekering av just denna mansroll i Ruben Östlunds Turist.

Få tycks klara av att se fadern överge både fru och barn då en fara närmar sig utan att ta fram skämskudden. Men kanske än mer plågsamt är det att bevittna hur han inför sig själv, sin fru och alla andra som orkar lyssna ljuger ihop en historia som, bättre än verkligheten, stämmer överens med den bild han, liksom resten av samhället, har av hur man som man bör agera i hotfulla situationer.

Här framträder två tänkbara dikotomier som vittnar om någonting lika sorgligt som löjeväckande.

Nämligen en förvirrad modern man ständigt sliten mellan ideal som förefaller vara fullständigt oförenliga. Det hårda mot det mjuka. Den modiga mot den fega. Stark eller svag. Men motsatsförhållanden likt dessa ska visa sig vara en illusion; banala och bräckliga konstruktioner vars snäva definitioner vi bara kan hoppas att människor till slut vågar släppa taget om.