År 2021 firar Göteborgs stad 400-årsjubileum, vilket bland annat skall firas med byggandet av den 266 meter höga skyskrapan Karlatornet som kommer rymma cirka 500 bostadsrätter. Enligt Niklas Berntzon, VD på mäklarfirman Eklund Stockholm New York, förväntas de 300 kvadratmeter stora sexrumslägenheterna på Karlatornets 73:e våning kosta 30-40 miljoner kronor. Även ettor på 25 kvadrat kommer dock finnas till salu. I och med att de första tio våningarna ska vara hotell kan de boende enligt Berntzon ”få room service dygnet runt i sin lägenhet” (GT 27/6, 2015).

Karlatornet är för Göteborg inte bara en byggnad som rymmer förhållandevis många bostäder. Det är också tänkt att bli ett ”landmärke”. Skyskrapan kommer nämligen bli ”norra Europas” högsta hus, åtminstone till den dag ett högre hus byggs i en annan stad. Byggandet av Karlatornet är en del av en ny sorts ekonomi där städer förväntas konkurrera med varandra. I Stockholm skulle till exempel byggandet av Tellus Tower – ett 237 meter högt bostadshus med 75 våningar – påbörjas nästa år (men stoppades av Försvarsmakten). I Malmö brukar den 190 meter höga skyskrapan Turning Torso kallas för stadens signatur eller landmärke.

Sociologen Saskia Sassen har skrivit om hur globaliseringen i en kapitalistisk ekonomi har bidragit till att det uppstått en situation där städer ständigt konkurrerar om arbetskraft, investeringar och uppmärksamhet. I Göteborg har vi under de senaste åren sett flera prov på hur lokalpolitikerna velat omvandla staden på ett sätt som gör den mer konkurrenskraftig.

Ett slående exempel är frågan om Valhallabadet ska rivas för att ersättas med en multiarena. När byggnadsnämnden år 2013 röstade ned förslaget sade socialdemokraten Mats Arnsmar, ordförande i nämnden: ”Att kunna gå torrskodd från hotellet eller mässan över till en ny arena skulle vara unikt för Göteborg. Annars blir det som vilken ny stor arena som helst” (GP, 9/6 2013).

Det finns åtminstone två problem med en stadsomvandlingspolitik som bygger på konkurrens. Den första kritik man kan rikta är immanent, det vill säga en kritik som utgår från premissen om att konkurrens är viktigt att ta i beaktande. Om vi för en sekund låtsas att detta är ett rimligt antagande bör man fråga sig om det bästa sättet att hävda sig i är att efterapa andra städer? Kommer verkligen en skyskrapa, en fräck bro eller en multiarena sätta Göteborg på världskartan som en unik stad?

Den andra kritiken kan kallas transcendental och ifrågasätter själva grundantagandet i den förda politiken, det vill säga motsätter sig idén om att konkurrenskraftighet är den grund som stadsplanering bör vila på. Det är ingen hemlighet att Göteborg är en av Sveriges mest segregerade städer, en stad i akut brist på bostäder i allmänhet och billiga hyresrätter i synnerhet. Karlatornet framstår som en skymf i detta avseende.

Arnsmars citat om Valhallabadet visar med önskvärd tydlighet att omvandlingen av Göteborgs stad har mycket lite med stadens invånare att göra. Trots att det regnar ovanligt mycket här vågar jag påstå att det är få av oss som bor i Göteborg vars högsta dröm om staden är att kunna gå torrskodda från mässan till en multiarena. Däremot är Valhallabadet en av få platser i centrala stan där invånare från stadens alla hörn samlas, en plats som vittnar om hur hela stan hade kunnat se ut om integration varit viktigare för politikerna än konkurrenskraft.