Sara Lövestam drivs av en cool historia
Hon behövde en hjälte och skapade en papperslös transkille som jobbar extra som privatdetektiv. Nu har Sara Lövestams andra bok i deckarserien om Kouplan kommit. I Önska kostar ingenting fördjupas relationen med huvudkaraktären, samtidigt som han får ett nytt rafflande fall att lösa.
Sara Lövestam debuterade 2009 med romanen Udda, som hon även vann Bok-SM 2009 med. Sedan dess har hon släppt flera romaner och grammatikboken Grejen med verb. Önska kostar ingenting är hennes sjunde bok och uppföljare till Sanning med modifikation, där papperslösa Kouplan, som har flytt från Iran, tar på sig uppdraget att leta efter Pernillas försvunna dotter Julia.
– Den andra boken fördjupar relationen med Kouplan, det ska bli kul att se om folk som läser också tycker det. Ibland har ju läsarna en helt annan bild av boken än vad jag själv har, säger Sara Lövestam när Fria Tidningen träffar henne en vecka innan boksläppet.
Den första boken i deckarserien har uppmärksammats för att den traditionella vita, svårmodige mannen som vi är vana att se i huvudrollen när polisiära fall ska lösas har ersatts av den papperslösa transkillen Kouplan.
– Jag behövde en hjälte och när jag behöver karaktärer så tar jag folk omkring mig. Jag har jobbat som SFI-lärare i elva år och jag har lätt att tänka mig mina elever där som hjältar. Sen är mina böcker fiktion på så sätt att en papperslös person över huvud taget orkar vara privatdetektiv. Men många jag har mött har gjort övermänskliga saker, säger Sara Lövestam.
Hon skriver böcker som hon själv skulle vilja läsa och som hon önskar fanns och hon vill visa att folk som i vanliga fall beskrivs som offer kan också vara hjältar.
– Jag vill nyansera offergruppen, även personer i svåra situationer är individer och har agens. Visst är det synd om folk som lever i papperslöshet, men det är lätt att se papperslösa som en homogen grupp. Med marginaliserade grupper är det ofta så att böcker med dem i huvudrollerna handlar om just det marginaliserade. Som med till exempel homosexuella, under en lång tid kunde bögar och flator bara vara huvudpersoner om boken var en komma ut-historia, säger hon och fortsätter:
– Det är sällan en roman om en vit man bara handlar om hur det är att vara vit man, den handlar oftare om en person som har ett problem att lösa, så varför inte låta fler få sådana roller? Om jag tar mig själv som exempel, jag är visserligen lesbisk men en bok om mitt liv skulle inte heta Sara – att vara lesbisk. Jag har saknat vissa perspektiv och vissa huvudpersoner.
Sara Lövestam berättar att hon inte skulle skriva den här boken om hon inte hade hört historierna och fått insikter i livet som papperslös genom både mitt privatliv och jobbet på SFI.
– När man skriver om folk som inte är en själv, vilket man gör hela tiden som författare, så måste man vara medveten om att vissa grupper ofta beskrivs enligt en mall som man behöver förhålla sig till. Man har ju en gyllene chans att nyansera bilden. Ska man å andra sidan förstärka en stereotyp behöver man ännu mer på fötterna, då är det nästan obligatoriskt att gräva där man står. Som när jag skrev boken Udda som handlar om en stereotyp lesbian, det hade varit vanskligt att skriva den om jag inte själv hade haft erfarenheten att vara lesbisk.
Hon är tydlig med att böckerna om Kouplan inte är böcker om att vara papperslös, det är deckarhistorier. I andra boken får Kouplan uppdraget att leta rätt på en kvinna som har varit borgarrådet Jenny Svärds älskarinna och sedan lurat henne på tvåhundra tusen kronor och gått under jorden. Kouplan får uppdraget att hämnas – något som visar sig vara lättare sagt än gjort.
– Jag skulle aldrig skriva en bok med huvudtema ”att vara papperslös”, det ska någon med erfarenhet göra. Gällande transperspektivet så har jag fått fin respons från transkillar som har läst den, men gör inte heller anspråk på att ha skrivit en bok som handlar om att vara trans. Men jag har också fått respons från folk som inte har varit papperslösa och som inte har transerfarenhet som säger att de har fått insikter av böckerna, säger Sara Lövestam.
När jag frågar om hon anser att hennes böcker är politiska suckar hon och skrattar till.
– Jag får alltid frågan om jag anser att mina böcker är politiska, men som jag ser det är alla böcker politiska på så sätt att de antingen förstärker eller går emot normen. Men när en bok förstärker normen är det ingen som säger att den är politisk. Jag har min syn på hur samhället ser ut och vilka som får höras. Det är svårt att skilja det politiska från det personliga och från det kulturella, allt har med varandra att göra i vår samhälleliga konstruktion. Däremot har jag inte politiska anspråk, kreativt drivs jag inte politiskt, jag drivs av gnistan som tänds när jag kommer på en cool historia. Till skillnad från författare som Katarina Wennstam som har sagt att hon drivs politiskt och använder deckare som ett medel för det. Jag drivs av historien, sen sipprar det fram vad jag har för syn på samhället och världen, säger Sara Lövestam.
I vanliga fall skriver hon inte deckare men så kom hon på idén om Pernilla och Julia. Därefter kom Kouplan och då kände Sara Lövestam att det kan omöjligt bli bara en bok.
– Det finns för många komplicerande omständigheter kring honom och jag vill inte förminska dem. Så då bestämde jag att det blir fyra böcker.
De två första behövde hon inte fundera på så länge, men den tredje fick hon gå och tänka på i sex månader innan det gick att börja skriva.
– Det är en utveckling i mitt skrivande. I början lade jag ganska liten tanke vid synopsis, men nu har det blivit viktigare. Särskilt när jag ska skriva historiskt och med parallellhistorier. Jag kände att när jag vet vad boken ska handla om men texten ändå inte kommer självmant, då behöver jag klura tills det faller på plats och jag kan skriva friktionsfritt, säger Sara Lövestam.
