Cynisk politik stänger ute de allra fattigaste
I tisdags morse revs Sorgenfrilägret på ödetomten i korsningen Industrigatan och Nobelvägen i Malmö.
– Jag har varit tydlig med att vi inte har några alternativ att erbjuda.
Orden är Carina Nilssons, socialdemokratiskt kommunalråd i Malmö. Hon säger det inför dem som samlats utanför stadshuset och som undrar var de nu ska ta vägen.
– Vi stannar här så länge det behövs. Vi behöver en plats att bo på, säger Ioana.
Hennes hem, även om det saknade mycket var det ändå just ett hem, är nu rivet.
– Malmö ska inte ha några kåkstäder.
Argumentet hördes ofta bland de styrande politikerna under förra hösten när frågan om lägret började debatteras flitigt. Men Malmö hade redan då en kåkstad. Ändå gjordes inget för att försöka ordna bostäder. Malmö stad kunde inte heller hjälpa till med att göra situationen något drägligare genom containrar för sopor eller bajamajor. Eller upplåta annan mark för camping.
En lokal att gå in och värma sig i öppnade under några av de kallaste månaderna.
I övrigt var hjälpen, då liksom nu, en biljett till Rumänien.
När den svåraste vintern var över kom många tillbaka, och fler ändå. Lägret växte.
Flertalet gånger har fastighetsägaren och de styrande politikerna försökt att bli av med lägret. Men namn och personnummer krävdes på alla boende. I november 2014 försökte Kronofogden vräka två namngivna personer. Men dessa hade redan lämnat platsen.
I februari bytte fastighetsägaren ut staketet, och satte dit en grind. Men de boende stannade kvar, för var skulle de annars ta vägen?
Trots lägrets stora brister har många känt sig trygga där.
Nu har kommunen valt att betala stora summor för att med våld tömma tomten. Inrikesminister Anders Ygeman (S) uttalade sitt stöd och menade, bland många andra, att lagen måste gälla lika för alla. Men vad innebär det egentligen när vi föds till den här världen med så grundläggande olika förutsättningar?
De flesta är nog överens om att var och av vilka vi föds är något som inte går att påverka. Liksom den historia som redan finns inristat i världen runt oss. Minns till exempel slaveriet av romerna i Rumänien, Förintelsen av romer under andra världskriget, inreseförbudet för romer till Sverige fram till 1954 och Katarina Taikons kamp för romernas rätt till bostad, utbildning och asyl i Sverige. Glöm inte heller dagens utbredda antiziganism i hela Europa.
Situationen i dagens Malmö väcker frågor.
Hur kommer det sig att äganderätt och ekonomisk vinning så ofta står över mänskliga rättigheter?
Vad är det för cyniskt samhälle som river bort det lilla som de allra fattigaste har? För att sedan säga - nej, någon hjälp kan vi inte erbjuda.
Katrin Stjernfeldt Jammeh (S), Malmö stads högsta politiker, har en vision - ett socialt hållbart Malmö. Är detta innebörden av den visionen?