”All punk is attitude. That’s what makes it. The attitude.” – Joey Ramone

Punk är helt klart mer än att kopiera ett sound från 1977. Det är lika mycket en fråga om attityd, om att våga gå sin egen väg. Givetvis går det att vara ett politiskt band utan att kalla sig punk. Och kanske är det bäst att undvika etiketterandet när det gäller Könsförrädare. De vill helst inte placeras i ett fack.

– När vi började spela delade vi ofta scen med band som stod långt ifrån oss musikaliskt. Musikscenen i Luleå var tillåtande och även ganska vag när det gäller genreindelningar, säger Måns Lundstedt.

Robin Bernhardsson, bas, Alina Björkén, sång och gitarr, Janinne Sandström Oja, sång och synt, och Måns Lundstedt, trummor, hittade fram till varandra under gymnasiet. Debutskivan Curse all laws från 2013 fick ett strålande mottagande. Och med End of history fortsätter framgångståget: ”Jag kan inte riktigt förstå varför en hel generation inte har tatuerat deras namn på sina underarmar”, skrev bland annat kritikern Andres Lokko om Könsförrädares färska album.

Ett politiskt engagemang går som en röd tråd genom Könsförrädares produktion. Från att i debuten ha diskuterat identitetspolitiska frågor lyfter de i End of history även frågor som rör polisvåld, nyfascism och bostadspolitik.

”We carry our hometowns as fractures in our spines” går en textrad på Blast beats. Texten är skriven av Måns Lundstedt och han berättar att han ville göra en låt om hur städer fungerar och om hur vi kastas mellan husen, mellan planlösningar och lägenheter, innergårdar, gatunamn.

– Det var under ett besök i Stockholm som jag började fundera över att alla mina kompisar där försöker bo centralt trots att de egentligen inte har råd. De får leva under osäkra villkor med tillfälliga kontrakt. När bandet flyttade till Malmö upplevde vi också hur svårt det var att hitta någonstans att bo och hur alla verkar bo med andrahandskontrakt. Samtidigt tjänar andra aktörer stora pengar på den här situationen.

Måns Lundstedt beskriver sig som en politiskt intresserad person, men säger samtidigt att han inte bryr sig om att följa med i nyhetsflödet.

– De andra är så mycket mer uppdaterade på nyheter. Jag får reda på mycket som jag inte tänkt på själv genom de andra. Jag tycker det är otroligt värdefullt att ha dem att prata med. Om politik, men även om andra saker. Vi har emellanåt bott på skilda håll, men när vi kommer ihop känns det alltid som en självklar gemenskap, säger Måns.

När höstens turnerande är över kommer Jannine Sandström Oja att återvända till Luleå.

– Vi får se hur det går, det blir en utmaning för oss. Men det kommer att gå, det har det gjort tidigare, svarar Måns Lundstedt på frågan om hur de kommer se på att behöva bo ifrån varandra.

Luleåprofilen Matti Alkberg, som bland annat uppmärksammats stort för utfallen mot moderater som skadedjur i låten Nöff nöff, och om sin syn på Stockholm som ”världens centrum” i en omdebatterad artikel i Aftonbladet i våras, har anknytning till Könsförrädare. Tidigt upptäckte han bandet och hyllade dem. Matti Alkberg var även den som producerade Curse all laws.

– Han har betytt mycket för oss. Som producent är det svårt att exakt peka ut vad han betytt, men det var ett lärorikt samarbete. Vi var ju ganska gröna då. Nya albumet har vi producerat själva, vilket var mer nervöst. Det är skönt att det ännu inte påpekats att Alkberg saknas som producent när det skrivs om skivan. Men svårigheterna kommer kanske på det svåra tredjealbumet, skrattar Måns Lundstedt.

Andra singeln från End of history, Blood rush, handlar om polisvåld. Måns Lundstedt säger att egna erfarenheter ligger bakom.

– Vi var med på en migrationsverksblockad där vi blev drabbade, vilket var skrämmande. Sedan var vi med under blockaden av Svenskarnas parti i Jönköping förra året och det är framför allt från den händelsen som låten växt fram.

Försöken att ringa in Könsförrädares musik brukar ofta sluta i jämförelser med Sonic Youth och Sleater-Kinney. Måns Lundstedt är dock inte så värst intresserad av att diskutera musikaliska referenser. Men han gillar att jag tycker mig höra likheter med Göteborgsgruppen Honey is cool, ledd av Karin Dreijer, som senare gick vidare med The Knife.

– Kul att du nämner Honey is cool, det är en roligare referens än Sonic Youth. Visst lyssnar vi på en hel del musik, men där finns mer tydliga skiljelinjer i bandet. Vi pratar väldigt lite om referenser när vi gör musik. Nyligen blev vi ombedda att göra en spellista för Djungeltrumman och när man tittar på den ser det ut som att en sinnessjuk person satt ihop den.

Finns det något band som betytt mycket för dig, och som likt Könsförrädare haft ambitionen att göra mer än popmusik?

– Sleater-Kinney har betytt en del. De förändrade min syn på hur man gör musik och var även ett band som ledde in mig på riot-girlscenen.

En rad spelningar väntar Könsförrädare. Trots att Måns Lundstedt gillar att de nu beskrivs som punk säger han att de är långt ifrån utlevande på scenen.

– Folk brukar säga att vi är inåtvända på scen. Själv har jag svårt att förstå det, men det får ni själva avgöra.