När Göran Persson avgick som statsminister gick proppen ur. Så beskriver författaren Bengt Ericson hur det gick till år 2006 när över halva statsrådsberedningen gick över till konsultvärlden. Så även Göran Persson som började jobba som lobbyist åt konsultfirman JKL. Det hade hänt förut att före detta statsråd gått över till det privata näringslivet men inte i samma utsträckning som nu.

Enligt en artikel i tidningen Resumé från juli i år försörjer sig minst en tredjedel av de som arbetade med regeringen Reinfeldt 2006–2014 som lobbyister. Där finns bland annat tidigare finansministern Anders Borg (M) som har blivit rådgivare och lobbyist i Stenbeckssfären, tidigare vice statsministern Maud Olofsson (C) som strax efter att hon avgått blev styrelseordförande för besöksnäringens branschorganisation Visita och tidigare socialministern Göran Hägglund (KD) som gått till det privata vårdbolaget Aleris.

– Politiker går utan att blinka från ett så kallat förtroendevalt uppdrag direkt över till en avlönad tjänst i näringslivet, säger Bengt Ericson. Du och jag och alla andra väljare har ingen aning om vilka intressen som de här pr-byråerna företräder eftersom de inte talar om vilka kunder de har. Eftersom de fortsätter att anställa konsulter hela tiden och löneläget fortsätter öka markant så finns det uppenbarligen företag som är beredda att betala stora pengar för att driva fram politikskiften. Vill vi ha ett land där man kan köpa politiskt inflytande för pengar?

I boken Den härskande klassen – En bok om Sveriges politiska elit beskriver Bengt Ericson en elitisering av politiken till följd av minskat rekryteringsunderlag, färre utövare och ekonomiska villkor som gör att politiker tjänar mer än befolkningen i övrigt. Förutom svängdörren mellan politiken och konsultbranschen tar han upp problemet med personer som väljs in i politiken på grund av släktband, det minskade kommunpolitiska inflytandet, byråkratiseringen av partierna och departementen och ökande ekonomiska ersättningar och andra förmåner till politikerna bland mycket annat.

Allt började när Sverige genomgick en stor kommunreform i två steg under 50-, 60- och 70-talet som minskade antalet kommuner från 2 500 till 290. Mer än 200 000 politiska förtroendeuppdrag försvann. Det blev ett dråpslag mot den lokala demokratin och politikens elitisering påbörjades, menar Bengt Ericson.

Han minns tillbaka till 1950-talet och sin barndomskommun Vaxholm där han kom i kontakt med en politiker för första gången: en lokal färghandlare som också var ordförande i kommunstyrelsen. På nationell nivå satt fem personer i statsrådsberedningen under samma årtionde. Det kan jämföras med 4 600 personer i dag.

– Kommunpolitikerna har fortfarande väljarna utanför fönstret och har på ett annat sätt direktkontakt med väljarna än de har i storstäderna och på riksnivå. Det är framför allt på riksnivå som man har anledning att känna bekymmer för att friktionsytorna mellan eliten och vanligt folk blir mindre. Med medlemsminskningen och den ökade toppstyrningen blir partierna alltmer tomma skal.

Om Bengt Ericson hade skrivit boken i dag hade den tidigare statsministern Fredrik Reinfeldt med all säkerhet fått mer utrymme. Kort efter att boken gavs ut avslöjades att han tar ut fullt avgångsvederlag trots miljontäkter i sitt företag. Enligt regelverket ska inkomster från annat håll räknas av avgångsvederlaget men precis som Göran Persson rundar han regelverket genom att ta in pengarna direkt i den egna firman.

– Jag tycker att det verkar fullt rimligt att man efter en politisk karriär ska ha någon form av övergångsbidrag till en mer civil karriär men Reinfeldt har suttit med miljonlön i flera års tid och borde rimligtvis ha kunnat spara som alla andra människor. Han skar ner på a-kassan, han skar ner på sjukförsäkringen, han drev stenhårt tesen av en arbetslinje och så unnar han sig själv ett friår på skattebetalarnas bekostnad. Det urholkar förtroendet för politikerna.

Bengt Ericson är före detta ekonomijournalist och har bland annat arbetat på Dagens Industri och Veckans Affärer. Många av frågorna som han tar upp i boken har han kommit i kontakt med genom yrket men det var först när han läste en artikel i Statsvetenskaplig tidskrift förra året som idén till boken väcktes. I den reder statsvetaren Magnus Hagevi ut fenomenet kartellpartier. Det handlar om toppstyrda partier som har gjort sig ekonomiskt oberoende av sina medlemmar, där politikerna söker anställningstrygghet och blir alltmer bakbundna att fatta nationella beslut på grund av den tilltagande globaliseringen och överförande av beslutandemakt till EU. Den femte och sista ingrediensen är att partierna blir mer lika varandra där medlemmarna av kartellen hellre förhandlar och kompromissar än söker konflikt. I boken beskriver Bengt Ericson en debatt mellan Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt i tv-programmet Agenda före valet förra året för att skildra det sistnämnda. Gång efter gång upprepade Reinfeldt:”Vi är i huvudsak eniga”.

– Vi har fått en liten grupp som behöver varandra. Kartellpartierna gynnar varandra och försöker komma överens snarare än att sätta saker och ting på sin spets. Magnus Hagevi pratar om partiernas avpolitisering och det handlar om att politiken har blivit ett arbetssätt bland andra och politikerkåren ett yrke bland andra, säger Bengt Ericson.

Min uppfattning är att S-politiker oftare får vara exempel i din bok. Är det här ett större problem inom socialdemokratin?

– Det har sin mycket naturliga förklaring att Socialdemokraterna har suttit längre vid makten och att det har blivit en kultur till exempel vad gäller anställningen av egna partimedlemmar som exempelvis generaldirektörer och ambassadörer och annat. De borgerliga kritiserade det här i opposition men har efter att de själva tillträdde makten helt glömt bort det och fortsatt i precis samma ullstrumpor.

– Det här är ett problem bland alla partier men med särskild tydlighet hos socialdemokratin och inom Moderaterna. Det synliggörs i deras agerande hur lika man är varandra när det gäller hur ”problem” ska angripas. Ett övertydligt exempel på det var ju från tidningen Riksdag&departement som M och S med stor samstämmighet först beslöt att sänka budgeten för och sedan beslöt att lägga ner trots att det fanns spekulanter som ville köpa den. Det var obekvämt med en intern röst som kunde komma med kritik och att tidningen lyckades avsätta Laila Freivalds. Det var ju rena chocken för etablissemanget.

Trots att flera av frågorna som Bengt Ericson tar upp i boken har diskuterats och uppmärksammats i flera års tid görs ingenting åt det. År 2012 presenterades en rapport av ESO (Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi) som handlar om svängdörren mellan politiken och näringslivet och som föreslår att det införs karantänsregler för statsråd och statssekreterare på ett år. I de nordiska länderna och de flesta OECD-länder finns sådana bestämmelser – men inte i Sverige. En förklaring är att vi har varit naiva, säger Bengt Ericson.

– Ett tydligt utslag av det är det här att Göran Persson och Fredrik Reinfeldt så lättvindligt kunde runda det här regelverket som säger att nya inkomster ska kvittas mot avgångsvederlaget. De som skrev det här regelverket kunde inte föreställa sig en sådan utveckling och det tyder på en viss naivitet.

Men det är inte hela förklaringen. Bakgrunden är just att det är politikerna själva som skulle missgynnas av att reglerna ändras är de som sitter på makten och kan förändra dem.

– Den enda förklaringen att det inte görs något är att det inte passar politikerna. Det är opraktiskt, obekvämt, det begränsar deras rörlighet och ger insyn i förhållanden som man inte vill ha någon insyn i. Det är det som är så plågsamt att bevittna.

I boken lyfter Bengt Ericson fram flera egna förslag. Det handlar om fler folkomröstningar, fler offentliga utfrågningar inom riksdagen och att lagstadga lobbyisternas skyldighet att redovisa sina uppdragsgivare.

– Just det här med fler offentliga utfrågningar kan vara ett väldigt vitalt verktyg i den politiska debatten, som i Storbritannien exempelvis. Nu är det bara utfrågningar inom ramen för KU men jag skulle kunna tänka mig att man hade det inom ramen för näringsutskottet och andra utskott också för den delen. Exempelvis när det gäller den här katastrof-affären med Nuon som kostade skattebetalarna många miljarder.

Men trots att lite har hänt finns det fortfarande hopp, tror Bengt Ericson.

– Man kan ju tänka sig att en positiv biprodukt av en sådan här bok är att folk blir mer politiskt aktiva och försöker ändra den politiska strukturen inifrån. Det vore väl en utveckling att hoppas på. Men med tanke på att elitiseringen och avsmalningen av den politiska organisationen har pågått så länge så är det inte något som händer över en natt eller ens en mandatperiod utan det kan ta sin tid. Huvudsaken är att vi fortsätter diskutera och väcka frågan och fortsätter att ifrågasätta makten och hur den verkställs.