"Minns ni homoriot? Saknar den. Det är för lugnt där nu”. I februari översköljdes hastaggen #homoriot, på Twitter, av personliga berättelser om hur hbtq-personer utsätts för diskriminering, kränkningar och övergrepp i sin vardag. Några månader senare skriver någon ovanstående kommentar. Den senaste veckan är det bara en handfull inlägg som har skrivits vilket är en stor skillnad jämfört med i februari. Då skrevs det som mest 13 000 inlägg inom loppet av en vecka. Robert Jacobsson som är initiativtagare till #homoriot berättar att det var efter ungefär två veckor som antalet skribenter minskade.

– Det var en twittertid och de går ut ganska snabbt, alltså själva hastaggen i sig. Det här är väl en av de få som folk fortfarande skriver i.

Robert Jacobsson arbetar som sexolog och sexualrådgivare i radioprogrammet Ligga med P3 och på sidan om som föreläsare. Förhoppningen med #homoriot var att de berättelser och erfarenheter som delades skulle leda till en samhällsförändring i form av attitydförändringar och förståelse för hbtq-personers situation och den utbredda diskrimineringen som många utsätts för. Trots att det idag är relativt tyst på Twitter har Robert Jacobsson fortfarande hoppet uppe.

– Jag tycker fortfarande att #homoriot förändrar, kanske inte på Twitter, men jag tycker att man märker att det har gett effekt i form av att många uppmärksammade det och fortfarande diskuteras efterföljderna av det.

Samtidigt, lever vi inte i en utopi, säger han och tycker inte att det räcker med att bara uppmärksamma ett problem.

– Attitydförändringar och förändringar i hur folk beter sig kommer inte förändras av att en arg bög står och skriker. Strukturer är ganska segrörliga och det tar tid att förändra. Men jag tänker att exempelvis homofober och personer som agerar heterosexistiskt alltid måste förhålla sig till olika typer av motstånd. I och med att #homoriot lyftes upp i olika typer av medier och uppmärksammades så kanske många fick sig en tankeställare att ”oj, ser det ut så här”.

Men Robert Jacobsson är kritisk till hur media uppmärksammade #homoriot. Han tycker att fokus hamnade mest på hans egna erfarenheter och att många andra berättelser och erfarenheter inte kom fram trots att det var så många som delade med sig.

– Jag tycker till exempel att många frågor om trans kom i skymundan. När jag uttalade mig i olika medier pratade jag främst om mina egna erfarenheter om att vara öppet bög. Eftersom jag inte själv är transperson pratade jag inte om det trots att det var många som skrev om det på #homoriot. Det är ofta så i huvud taget, att när man pratar om hbtq-sfären, så pratar man inte så mycket om trans och det tycker jag är negativt.

Något som Robert Jacobsson kritiserade i vintras var hur medierna rapporterar om hbtq-frågor. Han menade att sådana frågor oftast bara uppmärksammas under Pride, en gång om året. Och han ser ingen större skillnad i dag.

– Ett typexempel var för någon vecka sedan när en kvinnlig gymnasieelev i Halland blev ombedd av lärarna att tona ner sin sexuella läggning och inte fick ta med sin flickvän till skolan medan hennes heterosexuella klasskamrater fick göra det. Det uppmärksammades i tre meningar i Aftonbladet, DN, etcetera, säger han.

Samtidigt tror han att det även inom media tar tid att ändra strukturer och hoppas att #homoriot i alla fall kan ha haft någon påverkan.

– Om många tycker att man rapporterar för lite eller dåligt om vissa typer av frågor så får varje redaktion förhålla sig till det motståndet. Och tillslut kanske det kan komma upp till ytan oftare. Vi lever i ett heteosexistiskt samhälle och jag tänker att det kommer ta tid innan de här frågorna behandlas med samma värdighet som andra typer av frågor.

Robert Jacobsson fortsätter sitt arbete för hbtq-personers rättigheter genom sitt jobb på radion men han har också fortsatt arbetet med #homoriot, utanför Twitter. I mars var han på Södra teatern och pratade om hashtaggen och på hbtq-festivalen i Göteborg höll han en typ av sekulär predikan om #homoriot och efterföljderna av det. Under Pride-veckan kommer P3 också ha ett samtal om internaliserad homofobi, när hbtq-personer själva använder sig av homofobiska uttryck. Det var en del av #homoriot men som inte fick så mycket uppmärksamhet, berättar Robert Jacobsson. Han har också haft planer på att sammanställa en bok om erfarenheterna och berättelserna från #homoriot, som skulle fungera som ett tidsdokument. Men idag är han kluven till idén.

– Jag tänker att det ändå finns en vits med att var sak har sin tid och att det kan kännas lite dött att använda samma epitet. Jag tror att det viktigaste är att lyfta problemen på olika sätt och där kommer problemet för alla som arbetar med mänskliga rättigheter, hur ska man göra för att det ska kännas angeläget för alla människor? Det är svårt att veta.

Hur menar du?

– För att det är ett jävla flöde av nyheter och olika typer av engagemang. Oftast saknas en förståelse för helheten av hur allt hänger ihop, att all typ av diskriminering och trakasserier hör ihop. Allt avvikande och annorlunda utsätts för olika typer av makt och det är svårt att lyfta in i sådana här frågor. Men det är nödvändigt och för att jobba mer effektivt tror jag att det behövs samarbete mellan olika grupper och att man kopplar ihop till exempel antirasism och antisexism.

Personligen har #homoriot haft betydelse för Robert Jacobsson. Han berättar om det hopp han kände när han upptäckte att det är många som inte är nöjda med hur situationen ser ut och att han inte är ensam med sina erfarenheter.

– Jag är förvånad att så många delade med sig av väldigt privata saker – som egentligen inte är privata eftersom det sker i offentligheten – men ändå saker som är svåra att berätta.

Vad krävs för att ta ett sådant här initiativ, som du gjorde, för personer som vill uppnå förändring?

– Man behöver inte vara så genomtänkt, det räcker med att sätta ner foten när gränser har överskridits. Om något händer på jobbet, i skolan eller inom familjen kan man förändra saker genom att bara säga ”nej, det här inte okej”. Sedan är det viktigt att man vet sina egna gränser. Man kan inte förändra allt.

Hur går kampen vidare?

– Jag fortsätter mitt arbete och folk fortsätter att göra motstånd och på olika sätt kämpar mot normerna och folk som tar sig rätten att kränka andra. Jag tror inte att arbetet kan ske bara på ett sätt utan på flera olika sätt. Genom organisationer, media, aktioner eller genom möten individer emellan. Det kan ske under Pride eller när det inte är Pride.