Manuset till den här föreställningen baserar sig på en bok skriven av den tyske författaren Michael Ende 1973, vilket betyder att historien idag har ett antal år på nacken. Inte desto mindre är temat kanske mer aktuellt än någonsin. Människorna har fått allt mindre tid för sig själva och inte minst många ungdomar mår psykiskt dåligt av att ingen har tid att lyssna på dem. Med andra ord är ämnet mycket seriöst. Ändå har Ende valt att presentera ämnet i en sorts sagoform. Det är kanske detta som har gjort att uppsättningen på Stadsteatern har gjorts som en sorts barnföreställning. Det förefaller vara lite betänkligt.

Själva ramhandlingen kretsar kring Momo (Polly Kisch), en mystisk flicka som bor i en gammal amfieteater. Hennes härkomst och ålder är obestämd. Tid och rum spelar ingen roll för henne. Här möter hon sina vänner Beppo gatsoparen, Fusi frisören, Nino, Nicola och Liliana. Hon är både ensam och har sina vänner. Hon har även förmågan att lyssna på dem, någonting som ingen annan gör. Det finns emellertid ett hot: de så kallade tidstjuvarna som representerar Tidssparkassan, en organisation som vill styra människorna till att bli så effektiva med tiden som möjligt. Människorna måste manipuleras och Momo utgör ett hot i deras verksamhet. Det är den yttre handlingen i denna historia. På djupet är det en filosofisk skildring av vår tids stress och vår oförmåga att lyssna på våra medmänniskor.

Momos vänner gör sina jobb i lugn och ro. ”Ett steg i taget och andas”. De är lyckliga. Men så kommer tidstjuvarna och vill ta över deras liv. Den här föreställningen, som spelas till och med 18 oktober, har i sin dramatiserade form blivit en sorts hybrid mellan barn- och vuxenteater. Frågan är emellertid i vad mån den egentligen riktar sig en yngre publik. Man har satt en åldersgräns vid sju år, men det är tveksamt om en så ung publik kan tillgodogöra sig den här uppsättningen.

Man har försökt att lätta upp det hela med kostym och scenografi. Intrycket blir nästan psykedeliskt och frågan är om detta uppskattas. Polly Kisch i sin gestaltning av Momo är en genuin sagogestalt, men allt runt omkring blir mycket abstrakt. Kanske skulle man valt att lyfta upp åldersgränsen och ge pjäsen lite mer karaktär av vuxenteater för att skärskåda det här samhällsfenomenet på ett djupare plan. Det skulle ha varit mer hederligt. Nu känns det som om helheten varken blir hackad eller malen.

Rollgestaltningarna finns annars ingenting att anföra mot. Skådespelarna gör så gott de kan för att hålla det hela flytande. Det räcker emellertid inte för att åstadkomma en övertygande uppsättning. Det skulle ha behövts mer konsekvens och allvar för att få den här pjäsen att fungera.