Gösta Berlings saga, som nu sätts upp på Stockholms stadsteater, var Selma Lagerlöfs debutroman och gavs ut 1891. Handlingen utspelar sig kring 1820-talet vid Frykensjöarna i Värmland. Selma Lagerlöf var själv uppvuxen i bruksmiljö på Mårbacka, och var mycket bekant med landskapet och människorna. Förmodligen har hon också hämtat förebilder till berättelsens karaktärer från sina egna hemtrakter.

Romanen om den fallne prästen, majorskan på Ekeby och kavaljererna är uppdelad i två delar med parallella handlingar, vilket också utmärker den aktuella dramatiseringen. Handlingen utspelar sig under en tid då patriarkatet präglade synen på familjen och inte minst kvinnorna. Ann Petréns gestaltning får majorskan på Ekeby att utstråla självständighet och kraft som utmanar den tidens rådande samhällsnormer. Hennes uppenbarelse med pipa i munnen visar på ett fascinerande sätt en kvinna som styr och ställer i denna maskulina bruksmiljö.

Kring sig har hon samlat ”fallna män”, kavaljererna, som utgör den tidens marginaliserade människor, undanstoppade och underhållna av majorskan. Till dessa sällar sig Gösta Berling (Joel Spira), en försupen präst och kvinnokarl, som har blivit avskedad från sitt ämbete. Han försöker inledningsvis begå självmord, men den starka majorskan får honom att komma till Ekeby. Gösta Berling blir den ultimata personifieringen av vällust och frihet. Bakom denna yta av vällust framtonar emellertid en känslosam och godhjärtat själ.

Det är imponerande att Selma Lagerlöf skrev en sådan här berättelse under denna epok, då könsrollerna var så snäva. Det gör att det än i dag finns anledning att sätta upp pjäsen. Selma Lagerlöf förefaller ha haft en ambivalent syn på livet, motsättningen mellan normer och känslor, vilket tydligt accentueras i den här föreställningen. Det finns inslag av feminism i berättelsen, även om författarinnan inte helt vågat lyfta fram frågan, något som kanske kunde ha gjorts tydligare i en nutida uppsättning.

I scenografin har man återskapat den värmländska skogen och bruksmiljön, och tillsammans med musiken och de klassiska kostymerna ger det en känsla av att man är förflyttad till 1800-talets bruksmiljö. Stadsteatern har med denna föreställning lyckats bra med att lyfta fram både miljö och människor och skapat en helhet värd det klassiska dramat om Gösta Berling. Berättelsen känns tidlös och är värd att sättas upp även i vår tid.