SKOLA Pojken går i högstadiet på en skola i Östhammars kommun. Han har två funktionsnedsättningar som komplicerar inlärningen. ADD, där svårigheterna att koncentrera sig på uppgifterna samt komma igång med läxor är en del i problematiken. Den andra funktionsnedsättningen är dyslexi, det vill säga svårigheter att läsa och skriva. Kombinationen gör honom mer än många andra beroende av studiero i klassrummet, återkommande rutiner samt hjälpmedel som underlättar inlärningen, till exempel dator för att kunna skriva stödord på.

Pojkens mamma har av hänsyn till sin son valt att vara anonym i media. Hon säger att hon har fått tjata på skolan för att hennes son ska få rätt hjälp och hjälpmedel, ända sedan han började i årskurs sju.

– Vi har alltid vetat att det har varit någonting. Man behöver inte ha en diagnos för att få hjälp i skolan. I låg- och mellanstadiet fick han bra hjälp, förklarar mamman.

Men övergången från mellanstadieskolan till högstadieskolan blev allt annat än lugn. Då sonen vid tillfället saknade diagnoser tycks högstadieskolan ha tagit för lätt på hennes sons behov i skolan. Årskurs sju i den nya skolan blev arbetsam och stressig för hennes son eftersom lärarna inte visste hur de skulle kunna hjälpa sonen i skolan. Efter ett år beslutade i alla fall skolan i samråd med barn- och ungdomspsykiatrin, BUP och familjen att inleda en utredning om pojken har någon eller flera diagnoser. BUP gjorde intervjuer och tester under sommaren som landade i att BUP kunde fastställa diagnoserna dyslexi och ADD. Men tack vare att han fick så bra hjälp i sin första skola plus allt föräldrastöd hemma har pojken lyckats hänga med skapligt i skolan. Men den mest positiva trenden bröts i den nya skolan och även efter fastställd diagnos har det gått trögt för pojken. Han har halkat efter.

– Jag upplever ett ointresse bland lärarna och en ovilja att vilja lära ut. De sätter in resurser först när vi [sonens föräldrar] säger till. Det är lätt att hamna i konflikt med lärarna, tillägger pojkens mamma.

Mamman tillägger att barn i hans ålder som är tonåringar, ska kunna ha ett liv själva utan att föräldrarna bygger upp allt.

– Vi har skola hemma. Det är därför han hänger med. Jag blir frustrerad över att de har ett ämne i sex till åtta veckor och att han inte lär sig när han är där. Undervisningen i helklass har inte fungerat fullt ut, säger mamman.

Det innebär att han ägnar upp till två timmar per dag sex dagar i veckan åt hemstudier tillsammans med sin mamma för att kunna hänga med i skolan. Numera har han en dator, vilket underlättar en hel del men även den fick han och föräldrarna tjata sig till.

– Efter att han fått diagnos fick han först en I–pad men det visade sig att det saknades stavningsprogram på den som han behövde för att kunna hänga med i undervisningen. Men specialpedagogen på skolan hjälpte till så nu har han en bra dator, förklarar mamman.

Och även om han nu har en dator med rätt program funkar det inte fullt ut eftersom en del läxor lämnas om lösblad utan att läraren kommunicerar dessa via mejl. Läxor i den formen glöms lätt bort och är för barn med ADD att betrakta som en bortkastad läxa. Läxor som pdf-fil på mejl är något som skolorna behöver utveckla mer, menar mamman.

– ADD:n gör att han behöver startas, han kommer inte i gång med uppgifterna annars, sedan vill jag att han ska bli pushad av lärarna också. Jag kan inte göra allt jobb, förklarar mamman.

Till saken hör att mamman inte är utbildad lärare och har ett helt annat arbete. Ändå är det hon som lyckas bäst med att lära ut.

Mamman tycker att många lärare inte hinner med att lära ut hur hennes son med hjälp av IT–teknik ska kunna lära sig saker. Det kan vara så att lärarna inte hängt med i IT–utvecklingen men det kan lika gärna vara tidsbristen och stressen som många lärare lever under, menar hon. Mamman har förståelse för det men saknar helt förståelse för det bristande intresset och oviljan att sätta sig in i hennes sons perspektiv. Dessutom har hennes son diagnoser men får ändå inte tillräckligt med hjälp.

– Egentligen behöver man inte ha diagnoser. En kan ligga i närheten och ha rätt till hjälp, även då ska skolan göra sitt yttersta, fastslår hon.

I det här fallet är det uppenbart att den berörda skolan i Östhammars kommun bryter mot skollagen, även om förbättringar gjorts det senaste året, tack vare insatser från skolans specialpedagog.

– Lärarna kanske kan gå en kurs och lära sig mer om funktionsnedsättningarna. Sedan är det bra om skolan följer åtgärdsprogrammet som skolan själv tagit fram, tillägger mamman.