Den gröna döden är långt borta | Fria.Nu
  • På 1970- och 1980-talen blev kremering, och begravning i minneslund, ett populärt alternativ till jordbegravningen.
  • Men inte heller kremering är ett miljövänligt alternativ? Det går åt lika mycket energi som en levande person använder under en månad.
Fria Tidningen

Den gröna döden är långt borta

De senaste årens ekologiska hajp verkar ha kommit för att stanna. Att leva hållbart är hett och det har aldrig varit mer inne med kompostering, återbruk och lite skit under naglarna. Dock verkar det hållbara samvetet enbart gälla i själva livet och inte efter livets slut.

I dag tillåter den svenska lagen två begravningsmetoder – jordfästning och kremering. Den senare är mest populär och varje år kremeras drygt 80 procent av alla avlidna i Sverige.

– Kremering blev populärt på 1970- och 80-talen eftersom det erbjuds fler alternativ än för en jordbegravning, till exempel begravning i en minneslund, vilket har blivit oerhört populärt. För de som vill begravas utanför kyrkogården är detta det enda alternativet. Det är också ett alternativ för den som tycker det är jobbigt att se kistan sänkas ner i jorden, säger Ulf Lerneus, förbundsdirektör för Sveriges begravningsbyråers förbund.

Kremering må vara smart ur ett trängselperspektiv, men det är dessvärre inte särskilt snällt mot miljön. För även om du skulle välja en biologiskt nedbrytbar kista av bananblad går det under kremeringen åt lika mycket energi som en levande person använder under en månad. Efter kremeringen blir det ofta kvar metallrester, till exempel höftproteser och kistbeslag, vilka ska gravsättas på en allmän begravningsplats. Sammanlagt hamnar 22 ton metaller i jorden varje år. Tillhör du de fem miljoner svenskar som har amalgam i tänderna bidrar du dessutom till ökad halt av kvicksilver i atmosfären när du ångas upp.

Alternativet jordfästning är dock inte mycket bättre än kremering. Det är nämligen inte alls säkert att en kropp som begravs i jorden blir ”av jord ska du åter vara”. I dag är det inte ovanligt att kistan sänks ner till 3,6 meters djup för att sedan följas av ytterligare kistor, och i vårt kyliga och fuktiga klimat är risken stor att kistan och kroppen inte bryts ner alls.

– Nedbrytningsprocessens hastighet bestäms av olika faktorer så som jordmån, pH, klimat och syretillgång. En djup grav på 1,5 meter ger bättre bevaring av kroppen än en grund grav och är kroppen redan nedkyld kan nedbrytningsprocessen nästintill avstanna. Till slut kommer kroppen att brytas ner, men det kan ta flera hundra, till och med tusen, år, säger Ann-Sofie Pålsson, rättsläkare och arkeolog vid Rättsmedicinalverket i Uppsala.

För några år sedan introducerade biologen Susanne Wiigh- Mäsak en alternativ begravningsmetod för den miljömedvetne. Metoden går, något förenklat, ut på att liket frystorkas och därefter utsätts för vibrationer som omvandlar kroppen till stoft. Stoftet placeras slutligen i en nedbrytbar kista och gravsätts i grund jord.

Frystorkning av lik diskuterades redan på 1920-talet, men ingen, inklusive Susanne Wiigh-Mäsak, har hittills kunnat bevisa att tekniken fungerar. För övrigt visar svenskarna föga intresse för miljövänliga begravningar.

– När någon har avlidit ligger miljöaspekten väldigt långt bak i huvudet. Det är kanske tio av tusen som frågar efter det. Det är en väldigt långsam trend, men vi tror nog att om vi skulle fråga yngre människor om deras begravningspreferenser så skulle många välja jordbegravning. Yngre människor är mer miljömedvetna och vill tillbaka till jorden, säger Ulf Lerneus.

I vissa andra länder har man kommit betydligt längre vad gäller ekologiska begravningar. I USA och Storbritannien har det på senare tid blivit populärt med ”green funerals” där principen är att varje enskild detalj ska vara väl genomtänkt och planerad för att undvika onödig miljöbelastning. På en speciell begravningsplats kan den avlidne begravas i en nedbrytbar kista eller urna av ull, bambu eller återvunnen kartong och istället för en gravsten planteras ett träd ovanpå graven. På vissa ställen planteras ingenting alls och graven lokaliseras istället med hjälp av GPS.

I Australien tillämpas en metod som kallas resomation, vilket går ut på att kroppen läggs i en stor centrifug och utsätts för en 170 grader varm högtryckstvätt bestående av vatten och alkaliska joner. Efter tre timmar återstår bara poröst skelett. Även denna teknik har dock sina nackdelar då det fortfarande saknas hållbara alternativ till vad som ska hända med det vatten som innehåller det som en gång var en människa.

Allra bäst för miljön torde ändå vara luftbegravning, vilket tillämpas i Himalaya, Tibet. Marken i dessa områden är oftast frusen och eftersom syret är tunt och virke är värdefullt så är kremering inte alltid det självklara alternativet. Istället styckas kroppen och läggs på en bergstopp blottat för väder, vind och diverse rovdjur. Ann-Sofie Pålsson nämner en liknande, lika miljövänlig metod:

– Om syftet är att snabbt bryta ner kroppen för att kroppens olika beståndsdelar ska kunna återgå till det naturliga kretsloppet, vore det bästa att lägga ut kroppen på marken i en skog eller på en äng. Därefter låter man väder och vind, mikroorganismer, insekter och djur ta hand om nedbrytningen av kroppen. På sommaren, med en fuktig och hög värme, kan en kropp bli skeletterad på en vecka, säger hon.

Annons

Rekommenderade artiklar

Demokratisk folkfest intar Hässelby

Till helgen arrangerar Stockholm Folk Festival en av sommarens få jämställda festivaler, där publiken står för stor del av uppträdandet.

Stockholms Fria

Nathalie Ruejas Jonson och det autistiska perspektivet

Det skeva perspektivet, det lilla som blir enormt, det stora som försvinner. Alla ord som regnar i kaskader över världen tills den inte syns längre. Och så stunderna med hörlurarna på max för att få ledigt en stund. Kaoset och skammen inför kaoset. Att be om hjälp. Att få hjälp.

© 2021 Fria.Nu