Samtidigt som Miljöpartiet, med rötter i fredsrörelsen, genomförde sin första kongress som regeringsparti flög två amerikanska B-52-flygplan in över östra Skåne. De två planen ingår i den Nato-ledda övningen Baltops 2015. De amerikanska bombplanen, kända från Vietnamnkriget, kompletterades med brittiska helikoptrar och US Navy. Flyganfallet följdes upp av att soldater besteg den svenska kusten med dragna vapen.

Detta var ingenting som berördes i språkrörens kongresstal. Förmodligen för att det var alltför pinsamt för en grön kongress att få höra. Tillstånd har nämligen getts av den rödgröna regeringen. För övrigt övernattade svenska soldater på USS Antonio, ett amerikanskt amfibiefartyg, välutrustat med kvällsmat, helikoptrar, artilleri och robotar. ”Vi ska lära känna varandra”, meddelades det.

Miljöpartiets kongressdeltagare övernattade däremot i Örebro, där partiet bildades för 34 år sedan och slog fast i sitt första program att partiet ”arbetar för en ny och aktiv svensk fredspolitik”. Det var knappast den som gav sig tillkänna i östra Skåne. Feministiskt Initiativ demonstrerade på den kust där soldaterna landsteg. För 34 år sedan hade det nog varit Miljöpartiet.

Någon större uppmärksamhet på MP-kongressen föranleddes således inte av krigsövningarna och Sveriges närmande till Nato. Däremot uppmärksammades partiledningens oblyga försök att smita ur det man lovat före valet: nämligen att se till att Vattenfalls brunkol förblir i marken. Kongressen gick inte med på partiledningens försök, förmodligen hade man Gustav Fridolins kolbit på näthinnan.

Dock finns skäl att påpeka: den som trott att partiet ska arbeta för att stoppa brunkolet i närtid kan känna sig blåst. Nu handlar det, efter en kongresskompromiss med partiledningen, snarare om att stoppa det i fjärrtid. Långt efter det att nuvarande språkrör roterat ut från sina uppdrag. Men innan dess har Socialdemokraterna förmodligen sett till att sälja ut brunkolet, utan större motstånd från MP:s partiledning. Att sätta hårt mot hårt – i den bemärkelsen att man hotar att lämna regeringen – lär inte finnas på dagordningen. Språkrören lär sedan länge ha en informell uppgörelse med Löfven. Fikastunder leder ofta till sådant.

Kanske är det fikastunder med Löfven som drabbat Gustav Fridolin så illa att han numera är allt mer okritisk till jakten på ekonomisk tillväxt. Åtminstone meddelade språkröret under ett pressmöte att förra årets kongress ställt till det genom att föra in tillväxtfrågan i valmanifestet. Där stod att läsa: ”Vi vill utveckla ett hållbart ekonomiskt system som inte bygger på tillväxt.”

Språkröret hävdade, om man får tro Dagens Nyheter, att denna mening medfört att han inte fått utrymme att tala om miljöfrågor. Lustigt nog kom denna förklaring i just Örebro. Där partiet inte bara bildades för 34 år sedan utan också antog sitt första program som genomsyrades av tillväxtkritik. Sedan dess har jakten på tillväxt snarare ökat.

Den tillväxt vi sett de senaste tio åren har sin grund i att Sverige klättrat till tionde plats på listan över länder som gör störst ekologiskt fotavtryck per capita. Den ökande konsumtionen har kunnat ske genom att hushållens skulder ökat i förfärande takt. Så nog borde det vara lättare i dag att föra en tillväxtkritisk debatt än för 34 år sedan.

Frågan som uppstår: Är det omöjligt att i maktposition utföra det parlamentariska hantverket och samtidigt upprätthålla en värdebaserad radikal opinionsbildning? Om inte har vi ett problem.

I övrigt kan konstateras att MP:s kongress tagit en del kloka beslut: ränteavdraget ska stegvis avvecklas, FM-radion ska inte släckas ner (vad ska vi med DAB till när nätet finns?), en offentlig utredning om basinkomst ska genomföras, flyktingmottagning ska inte finansieras genom biståndspengar, stjärnfamiljer ska få bättre möjligheter genom föräldraförsäkringen.