Att lyssna på Kevin Anderson kan vara deprimerande. Få forskare är lika tydliga om implikationerna av sin forskning som den brittiska professorn i energi och klimatförändringar. Han var nyss på rundresa i Sverige och Norge, och för ett par veckor sedan träffade jag honom i Uppsala. Han konstaterade att många av hans kollegor inte tycker om vad han säger eftersom de tycker att han är politisk. Själv menar han att det är tvärtom – att det är de som håller tyst som är politiska. Uppgiften som forskare är att beskriva situationen så korrekt som möjligt.

Vad är då situationen? Kevin Anderson talar om koldioxidbudgetar – alltså den totala mängd koldioxid som globalt kan släppas ut för att begränsa den globala uppvärmningen till en viss nivå. Om EU:s ledare ska hålla sina löften om att både begränsa uppvärmningen till två grader och fördela den kvarvarande koldioxidbudgeten rättvist behöver EU minska sina energirelaterade utsläpp med med minst tio procent årligen, eller med 80 procent till 2030. I det perspektivet blir målet som med den svenska regeringens goda minne antogs i höstas om 40 procent utsläppsminskningar till samma år lite som ett skämt.

Det är som om Magdalena Andersson medvetet skulle göra av med dubbelt så mycket pengar som hon själv budgeterat för, och låtsas som att allt är i sin ordning. Det är inte så många journalister som skulle acceptera det, men när det gäller klimatet låter vi samma beteende pågå utan att lyfta på ögonbrynen.

Den stora fördelen med att prata om en global koldioxidbudget i stället för nationella koldioxidminskningar är att det blir tydligt vilka val vi gör, och att det handlar om ett nollsummespel. När vi bränner upp olja, kol, eller gas, är det energi som vi förnekar någon annan. När vi i Sverige och västvärlden sätter oss på ett flygplan, säger vi att det är viktigare att vi själva får flyga, än att energin används för att snabba på utvecklingen – och omställningen – i fattigare länder. Vi vet att vi inte både kan äta kakan och ha den kvar, men ändå fortsätter vi att äta upp bit efter bit själva, innan någon annan hinner ta. Det går inte att tolka på något annat sätt än att vi tycker att vår konsumtion är viktigare än andras.

Det här är beslut alla av oss tar varje dag, och det är beslut vi tar när vi går och röstar. Väljer vi ledare som är beredda att göra det som de har ålagt sig – att begränsa uppvärmning till två grader på ett globalt rättvist sätt – eller väljer vi ledare som fortsätter att låtsas som att vi är på rätt väg? Det är också det här som står på spel när världens ledare möts i Paris i november för det haussade klimattoppmötet. Ända sedan FN:s klimatförhandlingar inleddes i början av 1990-talet har utsläppen fortsatt att öka, och tyvärr finns det inte mycket som tyder på ett bättre resultat i år. I alla fall inte förrän vi som medborgare och media börjar kräva att politikerna ska hålla vad de har lovat.

Kevin Andersson tror fortfarande att vi har en liten chans att klara tvågradersmålet, så länge vi accepterar vad det innebär. Och även om det är svårt att tänka sig utsläppsminskningar med 10 procent varje år, torde det vara ännu svårare att tänka sig att leva i en tre eller fyra graders varmare värld. Det är därför han själv vägrar flyga. Till Sverige och Norge kom han med tåg, hem till Storbritannien tar han ett fraktfartyg.

Fristående inledarskribent och chefredaktör för Klimatmagasinet Effekt