Kusligt om att ge upp sig själv
Tre kvinnor i tre helt olika situationer, ändå har de något gemensamt. De blir alla betagna av män som bryter ner, hånar och manipulerar. I Therese Granwalds Ty riket är ditt är kärleken utplånande och krävande.
Lundabon Therese Granwalds debutroman Ty riket är ditt handlar om att ge upp sig själv för någon annan, för det du tror är kärlek. Det skulle kunna bli pretentiöst och tillgjort men Granwald klarar av att göra det mänskligt på ett både skickligt och kusligt sätt. Tre kvinnors berättelser återges parallellt genom boken. Två av dem är verkliga personer, Hitlers älskarinna Eva Braun och Sara Svensson, mer känd som barnflickan i Knutbydramat.
Den tredje karaktären Anna är helt fiktiv, och den som berör mig mest. En ung kvinna som följer med sin pojkvän kompositören till hans släktgård vid älven en sommar, för att de ska få rå om varandra. Men tillbakablickar på deras liv i stan visar sprickor i idyllen. Genom stränga blickar, tillrättavisningar och ett fast tag om nacken får Anna veta när hon har gjort fel, betett sig klumpigt eller stört. Kulmen är när Andreas försvinner i tre veckor, för att komma hem och låsa ute Anna på balkongen i flera dagar. Därefter tar han med henne till en psykolog och förklarar att hon har lite svårt med sanningen. Det är inte svårt att se varför Anna själv börjar tro att det är henne det är fel på, eller varför hon blir beroende av Andreas när han isolerar henne från vänner och familj. Men samtidigt vill jag bara rycka tag i henne och mana henne att gå, berätta för någon, vägra tryckas ner.
Tiden i sommarhuset börjar lugnt men det finns hela tiden en stämning av förbud, som att en urladdning är på väg, och Annas oro pyser ut genom sidorna så att jag också får en klump i magen. Hur ska det sluta?
Berättelserna om Eva och Sara griper inte tag på samma sätt, även om de är intressanta. Granwald poängterar i slutordet att personernas tankar och röster är helt fiktiva, men det känns troligt att det är så här de två kvinnorna skulle kunna resonera. Eva som vill älska och ta hand om, ja till och med dö för sin kärlek om det behövs, och så hennes führer som dyker upp och försvinner, och däremellan behandlar henne som ett barn eller ett ting.
Sara Svenssons historia kommer inifrån fängelset, där hon berättar för någon som verkar vara psykolog om händelserna som ledde fram till att hon sköt Helge Fosmos fru. Hennes redogörelse är en studie i makt och manipulation, av hur Fossmo först byggde upp henne för att sedan knäcka henne totalt för att kunna använda henne som ett verktyg.
Granwald belyser mästerligt männens makt i patriarkatet, hur de kan styra och kontrollera. Hon ger inga enkla svar, där finns inte de peppiga girlpowerrevolterna som jag kan längta efter. Men det finns ändå strimmor av hopp och ett budskap att det går att hitta tillbaka till sig själv, på ett eller annat sätt.