– Jag ville utmana bilden av turism som något okontroversiellt och icke-politiskt. Det finns någon slags glad kolonial tanke om att vi ändå är där och bidrar, säger Jennie Dielemans.

Jennie Dielemans har själv backpackat i Sydostasien och säger att hon precis som många andra hade en dröm om det ljuva livet med orörda stränder, palmer och lugn.

Men ganska snart under resan började en stark känsla av obehag infinna sig. Hon upptäckte att dykställen och restauranger inte ägdes av lokalbefolkningen, utan av turister som blivit kvar.

– Det var så tydligt att vi formade den här platsen efter våra egna önskemål eftersom vi var i ett sådant ekonomiskt överläge.

Hon anser att turismen är en industri som alla andra. Men att ingen som reser vill se sig som turist, att turist är något fult, någon som nöjer sig.

– Vi vill vara resenärer. Vi vill vara med om äkta upplevelser. Men man konsumerar den andre och den andres fattigdom.

Inställningen att se sig själv som något annat än turist, gäller i synnerhet backpackern.

– Backpackern vill gärna se på sig själv som någon som håller på med ett äkta resande. Det kan handla om någon slags naivitet. Man kanske inte reflekterar över sitt totala ekonomiska överläge. Men man är inte fattig för att man har ett par trasiga jeans.

I boken beskriver hon på olika sätt den globala turismens konsekvenser. Hon skriver om de burmesiska flyktingarna i Khao Lak som under fruktansvärda förhållanden byggde hotell, där svenskar nu kopplar av. Hon berättar om ett Ving-hotell i Phuket som sålde en sexköpsguide riktad till skandinaviska män. Boken beskriver också att en mycket liten del av turisternas pengar hamnar hos lokalbefolkningen. Enligt en stor internationell undersökningen vid den tid då boken kom ut försvann 70 procent av de pengar som turisterna omsatte i Thailand från landet. I Karibien var samma siffra 80 procent.

Att resebolaget Ving ändå argumenterar för att resande gynnar lokalbefolkningen ekonomiskt är hon inte ett dugg förvånad över.

– Jag skulle bli förvånad om resebolagen sa att vi skulle sluta resa, det är ju resande de tjänar pengar på.

Men kan det inte ligga något i det Ving säger att tursim ändå kan gynna lokalbefolkningen ekonomiskt. Efter jordbävningen i Nepal till exempel så var landets uppmaning till världen att det var viktigt att turisterna kom tillbaka. Sveriges radio berättade om nepaleser som tack vare turismen kunde stanna kvar i Nepal och arbeta där istället för att lämna hem och familjer för att arbeta i rikare grannländer?

– Vill man bidra till Nepal kan jag tänka mig många andra sätt än att resa.

Men Jennie Dielemans är noga med att påpeka att hon inte vill avråda någon från att resa. Själv reser hon inte längre av miljöskäl. Men säger att hon inte är den som kan sätta sig till doms över hur andra människor ska göra. Det hon vill är att ifrågasätta bilden av turism som en godhjärtad handling, något som är helt okomplicerat. Hon tar all-inclusive-hotellen i Dominikanska republiken som exempel: hur skulle vi reagera om samma sak skedde i Stockholm – om någon köpte upp hela Långholmen och byggde hotell där? Långholmen skulle vara en plats som stockholmarna aldrig skulle kunna besöka. För att komma in där skulle man behöva ett armband och det skulle vara så dyrt att ingen i staden skulle ha råd med det.

– Men vi ska ändå vara glada för att vi har fått arbetstillfällen?