• På bilden syns företaget Northlands nerlagda gruva.
Fria Tidningen

Gruvbranschen tar inte ansvar för sanering

Ett stort antal gruvor i Indonesien ska stängas, vilket ses som en seger för klimatarbetet. Men framgången har också en baksida eftersom många gruvor lämnas utan att bolagen städar upp efter sig. Fria Tidningen har pratat med forskaren Martin Hultman och journalisten Arne Müller som ser liknande problem i Sverige och tycker att det är dags för gruvbolagen att börja ta ansvar.

Arne Müller är journalist på SVT i Västerbotten. Han har även skrivit två böcker om gruvnäringen i Sverige och Norden. Han är inte alls förvånad över att gruvbolag i Indonesien lämnar de platser där de fram till nyligen bröt kol utan att ta något som helst saneringsansvar.

– Du har ju problematiken även i Skandinavien. Även i Sverige har gruvbolag gått i konkurs och låtit staten stå för kostnaden av städningen.

Arne Müller syftar bland annat på Blaikengruvan i Västerbotten som gick i konkurs år 2007 och Kaunisvaara gruva utanför Pajala där gruvbolaget gick samma öde till mötes år 2014. På båda platserna pågick gruvdriften bara under en kortare period.

I Sverige avsätter gruvbolagen varje år delar av sin vinst för en framtida sanering den dag gruvan stänger igen. Men eftersom gruvbolagen inte överlevde särskilt länge, fanns det inte tillräckligt med pengar. Därför får staten stå för den största delen av saneringskostnaden.

Om inte staten hjälper till kan konsekvenserna bli förödande. Så är fallet i Indonesien. Där har kolgruvor lämnats vind för våg. Det gör att vattentillgångarna i området kring gruvorna förorenas och att giftiga ämnen sprider sig i naturen. Arne Müller anser att gruvbolagen behöver ta ett större gemensamt ansvar.

– Någon form av försäkringslösning krävs om man vill upprätthålla principen att den som orsakar föroreningen också ska betala för att städa. Hela branschen skulle lägga pengar i en pott.

Han menar att konsekvenserna av gruvdrift är svåra att överblicka. Den kan påverka miljön flera hundra år efteråt på ett negativt sätt. Ett sådant exempel är Falu koppargruva. Den läckte metaller i stor skala fram till 1990-talet, när en omfattande sanering av området genomfördes.

– Den tidsperioden är för många helt oöverskådlig.

Annan miljöpåverkan där enskilda företag sällan har ekonomiska resurser att stå för hela kostnaden är vid olyckor. Även om företagen kan få betala stora summor räcker de pengarna sällan till ändå. Pengar från potten skulle kunna användas vid den här typen av tillfällen. Det är fel att staten ska betala, tycker Arne Müller.

Men det allra viktigaste är enligt Arne Müller och Martin Hultman att konsumtionen av kol och metaller minskar. Viktiga metaller håller på att ta slut. Bolagen bryter numera i berg som innehåller lägre halter av mineraler. Det innebär mer skada på landskapet och mer avfall.

– Ett problem är att vi fortfarande lever i ett samhälle där vi tänker linjärt. Vi plockar upp saker ur marken som görs till produkter som sedan kastas som avfall, säger Martin Hultman, som är docent i teknik, vetenskap och miljöstudier vid Linköpings universitet.

Han anser att vi istället måste leva cirkulärt, i ett samhälle där återanvändning och grön omställning dominerar.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Här bor du billigast - och störst

Bostadsytan i Sverige ligger i genomsnitt på 42 kvadratmeter per person enligt siffror från SCB. Men beroende på om du bor på landsbygden eller i storstaden varierar bostadsytorna. Störst och billigast är bostäderna i Emmaboda.

Landets Fria

Hus på hjul ger ekonomisk hållbarhet

Att bygga hus på hjul kan vara ett sätt att bo billigt och skuldfritt. Markus Skoog och Sandra Falkeborn är två som ser möjligheterna öka i ett mindre hus.

Landets Fria

© 2024 Fria.Nu