2010 bordas Ship to Gazas fartyg av israelisk militär på internationellt vatten. Nio personer dödas. Händelsen blir startskottet för Bo Harringers film Även de döda har ett namn, som följer aktivisten och barnläkaren Henry Ascher inför den andra resan med Ship to Gaza, sommaren 2011.

– Jag ville göra ett politiskt porträtt av en person som är engagerad i politiska frågor, samtidigt som jag ville skildra Israel-Palestina-konflikten. Henry har en historia som måste berättas, säger Bo Harringer.

Filmens titel syftar till de 9 personerna som dödades i bordningen av Ship to Gaza och de 513 palestinska barn som dog i israeliska attacker förra sommaren.

– Media matar oss hela tiden med ”100 döda”, ”20 döda”. Det är bara siffror. Det är först när vi får ett namn och information om personerna som dödats som siffrorna blir människor. Därför läser jag upp deras namn och deras ålder i filmen.

När Harringer började filma var Henry Ascher lätt tveksam till att vara filmens huvudperson. Han ville inte ha något individualistiskt idolporträtt av sig själv.

Men Henry Ascher går med på att låta sig filmas. Harringer följer honom i vardagen och i arbetet som barnläkare hemma i Göteborg och under förberedelserna i Aten inför båtresan mot Gaza.

Bo Harringer hade planerat att åka med hela vägen till Gaza, men båten lyckades ju aldrig ta sig så långt.

Filmen innehåller även Henry Aschers personliga historia, och berättar om hur hela hans släkt på faderns sida utplånades i förintelsen, och hur ett politiskt engagemang har växt fram – från motståndet mot Vietnamkriget till dagens kamp för Palestina.

– Henry säger att det är tack vare släktens erfarenheter som han känner så starkt för Palestina och förtrycket av ett folk. Jag vill sätta in personerna jag skildrar i ett historiskt och politiskt sammanhang, säger Bo Harringer.

hans Filmarkarriär tog fart i början av 1980-talet och genom åren har Bo Harringer skildrat ämnen som GHB-missbruk i Göteborg, slaveri i Mauretanien och timmerflottning i Lule älv.

Den gemensamma nämnaren i de till synes vitt skilda filmerna är att de skildrar samhällsutvecklingen genom människor. Filmare, kulturarbetare och författare som skildrar samhället måste ta ställning i de stora konflikterna, menar Bo Harringer.

– Som filmare tar jag ställning för människor som har det jobbigt. Jag är inte intresserad av att skildra dem som har det jävligt bra.

Den nya filmen hade premiär på Göteborgs filmfestival och många i publiken reagerade starkt på vad de såg.

– En del blev upprörda, några grät. Det känns att den gått hem hos publiken, säger Bo Harringer.

Och tanken är att filmen ska vända sig till både hjärnan och hjärtat.

– Jag vill att publiken ska känna när de ser filmen och fundera på vad de sett när de går ut ur salongen. Men också tänka till – var står jag i frågorna, vad kan jag göra? Och vad kan vi göra tillsammans?

Arbetet med nästa projekt är redan igång.

Tillsammans med filmarna Enver Ramírez och Iman Bayat har Bo Harringer sedan 2013 följt ungdomar som var med i Backabranden.

– Mitt sista projekt. Sedan ska jag trappa ner. Vi följer sju personer som var med i branden, för att se hur de har det i dag. Det är dags att man gör en film om det här nu när det gått så många år.

Filmen ligger nu på klippbordet och kommer att visas till våren. Projektet går under arbetsnamnet Från hat till försoning.

– Det är ett känsligt ämne. Mycket hat finns kvar, både mot dem som anlade branden och mot samhället. Även om det inte går att förlåta det som hände så kanske man kan försonas med det.