Den 22 april mottog Åsa Romsons ett öppet brev från 45 internationella organisationer som begär att Sverige omprövar sitt skogsbruk. Hur kommer det sig att Sverige får kritik från organisationer som i vanliga fall arbetar med att skydda världens tropiska skogar?

Svenskarna bryr sig om regnskogen. WWF lockar med kampanjer där du kan bli fadder åt en kramgo orangutang, som med stora, blänkande ögon ber oss att rädda henne undan miljöförstörelse. Vi gör rätt i att vara oroliga: FN:s klimatpanel IPCC varnar för att Amazonas kan bli en savann om skövlingen inte stoppas. Bokstavligen, inte bildligt. Effekterna för klimatet, den globala vattensäkerheten och den biologiska mångfalden är bortom vår föreställningsvärld.

Att Sverige procentuellt sett avverkar mer urskog än Brasilien hamnar i skymundan. Urskog är skog som aldrig har planterats. I urskogens ekosystem finns träd i alla åldrar. Varje åldersgrupp av träd är hem för särskilda arter: fåglar, däggdjur, insekter, mossor och lavar. När vi avverkar sådan skog förstör vi dessa arters livsmiljöer. Ett av Sveriges miljömål är att bevara den biologiska mångfalden. Vi har skrivit på ett FN-avtal som kräver att vi skyddar 17 procent av skogen. Idag skyddar vi 4 procent.

Skogsbruket är en stöttepelare i svensk basindustri. Inom industrin klappar man varandra på brösten för att skapa jobb, energi och klimatsmarta byggmaterial tack vare kalhyggenas lönsamhet. Metoden är så bra att Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) känner sig tvungna att göra sig av med kritiska röster. Mats Hagner, professor vid SLU fram till 1999, förespråkar en alternativ metod vid namn naturkultur, i vilken träd kontinuerligt plockas ut för avverkning. Därmed ökar variationen i trädens ålder, och den miljöskadliga markberedningen efter en kalhuggning undviks.

I decennier har det rått vetenskapligt krigstillstånd mellan Hagner och SLU-industri-alliansen om vilken metod som är mest lönsam. När Hagner ansökte om emeritusförmåner fick han avslag, och hans publikationer har raderats ur universitetets sökdatabas. Förfarandet pekar på någonting mycket obehagligt i relationen mellan makt och kunskap i svensk universitetsmiljö.

Skogens ekologi är invecklad politik. Cirka hälften av all skog i Sverige ägs av privata markägare. De har naturligtvis inget intresse av skada ekosystemen, men har man väntat i 70 till 90 år på att skogen ska bli avverkningsmogen, så väger ekonomin tungt. Ett kontinuerligt skogsbruk skulle kunna ge en jämnare fördelning av inkomsterna över tid. De tragiska konsekvenserna av stormen Gudrun, då skogsägare begick självmord efter att ha bevittnat hur deras framtid över en natt blåste bort med vinden, påminner oss om att vi inte kan fortsätta ignorera klimatförändringarnas förödande konsekvenser: stormarna kommer att bli fler.

Ansvarsfulla och nytänkande skogsägare som vill prova alternativ skogsvård stöter på motstånd. I ett omtalat fall från 2010 stämdes Harald Holmberg i Lycksele av Skogsstyrelsen efter att ha avverkat enligt kontinuitetsprinciper, eftersom snabb återväxt inte kunde garanteras. Vinstmaximeringen ansågs vara i fara, därför kunde endast kalhyggesavverkning tillåtas. Statens makt över produktionsvillkoren – naturresursen – är trots allt överordnad individens frihet i det kapitalistiska projektet.

Hur vi än anstränger oss för att hitta metoder som kan mäta och räkna på värdet av biologisk mångfald, så kommer aldrig skägglav och skalbaggar att stå sig mot pappers- och virkesindustrin i en kostnadsanalys. Det är exakt samma värdesystem som leder till att Brasiliens, Borneos och resten av världens regnskogar skövlas.

Brevet till Romson begär att nyckelbiotoper och urskog omedelbart ska skyddas och lagstiftningen skärpas för de skogsföretag som bryter som reglerna. Skogsvårdslagen kräver både lönsamhet och naturskydd. Kanske går de att kombinera, kanske inte. Vad som är tydligt är att den svensk skogspolitiken knappt försöker.